Gräset sjunger

Författare: Doris Lessing
Titel: Gräset sjunger
Genre: Klassiker
Antal sidor: 278
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Grass is Singing
Serie: -
Utgivningsår: 1950 (min 2007)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 15 mars 2017
Betyg: 4
Bokcirkelbok

Baksidetext: Doris Lessings debutroman utspelas i Sydrhodesia under det vita styret och är både en krönika över mänskligt sönderfall och en studie i rasmotsättningar som synes vara oöverbryggeliga. Ett misslyckat äktenskap förvandlar stadsflickan Mary Turner till en deprimerad och frustrerad farmarhustru. Hennes leda växer sig allt starkare tills den gåtfulle svarte tjänaren Moses anländer till gården. Förhållandet mellan dem präglas av stark attraktion men också av fruktan, och av de heliga koloniala tabu de överträder. Den psykologiska spänningen byggs upp, tills tragedin inte längre går att undvika.

Gräset sjunger skapade sensation då den kom ut 1950 och blev en succé över hela världen.

Min kommentar: Vilken debutroman! Vilket spännande ämne. Även om boken skrevs redan 1950 och den utspelar sig på 1940-talet, så känns ämnet högst aktuellt. Språket är enkelt och det är lätt att komma in i boken. Jag tycker att det är en mycket trovärdig bok, och jag har så svårt med denna människosyn. Att den vita mannen är så mycket mer än infödingarna, som ursprungsbefolkningen kallas för i boken.

När jag läser boken blir jag riktigt arg. Jag blir arg på hur man ser på ursprungsbefolkningen. Jag blir arg på Mary och jag blir arg på Dick. Vad är det som driver dem? Och hur kan man inte förstå att det inte alltid beror på otur, utan kanske att man kanske inte har kunskapen som krävs.

I början tycker jag synd om Mary som "tvingas" att gifta sig. Och att det är med Dick, denna fattiga vita farmare! Men, det går snart över, jag står inte ut med Mary. Denna förbittrade människa som bara vill göra alla andra illa. Var det verkligen så overkligt att ta ut skilsmässa på den här tiden? Sedan tycker jag återigen synd om Mary.

Likadant är det med Dick. Först ogillar jag honom skarpt. För att han inte kan tänka sig att anpassa sig så att hans hustru får ett hyfsat drägligt liv. Jag ogillar honom för att han hela tiden skyller på otur. Att han inte inser att det är han som kanske inte är duglig. Sedan tycker jag synd om honom, för att han inte förstår att han är oduglig osv. Det är så många känslor som jag råkar ut för när jag läser boken.

Jag kan varmt rekommendera boken, men var beredd på känslostormar. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig boken lite emellanåt för att orka läsa vidare. Samtidigt så ville jag inte lägga ifrån mig den, för jag ville ju veta vad som skulle hända.

Skriet från vildmarken

Författare: Jack London
Titel: Skriet från vildmarken
Genre: Roman, Klassiker
Antal sidor: 144
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Call of the Wild
Översättning: Hans G. Westerlund
Serie: -
Utgivningsår: 1903 (min 1988)
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 februari 2017
Betyg: 3

Baksidetext: Den gamla vargen lyfte nosen mot månen och upphävde det långdragna vargtjutet. De andra vargarna gjorde likadant. Och så kom det fulltoniga skriet från vildmarken.
     Hunden Buck skickas från den amerikanska södern till Alaska. Han blir ledarhund i ett hundspann och upplever många äventyr. Men han dras mer och mer till vildmarken och det fria livet bland vargarna.
     Jack London, 1876-1916, hann med många yrken, luffare, sjöman, guldgrävare innan han blev författare. Han skrev en lång rad böcker men allra mest älskad är kanske boken om hunden Buck och hans äventyr.

Min kommentar: I den här boken får följa med hunden Buck, som är bokens huvudperson, som levt livets glada dagar på en gård i amerikanska södern, när han helt plötsligt, utan sin ägares vetskap, säljs och transporteras upp i det kalla norr, för att jobba som draghund!

Den här boken minns jag att jag läste när jag i slutet på mellanstadiet, kanske högstadiet. Jag minns att jag fullkomligt älskade boken. Nu när jag läser om den, har jag väldigt svårt att förstå att den här kan klassas som en ungdomsbok. På baksidan av min bok står det att den rekommenderas från 12 år!

Den är kall, hård och grym. Det är misshandel, vedermödor och strupar som slits ut. Och jag förfasas, blir jättearg och tårarna närapå rinner ner för kinderna när jag läser om djurmisshandeln som förekommer i boken.

Samtidigt så är miljöbeskrivningarna fantastiska. Det märks att författaren gjort en gedigen research. Ja han har ju till och med varit uppe i Alaska och grävt guld. Han har levt som luffare... Han har varit i vildmarken han beskriver och han har varit i de här guldgrävarstäderna.

Det som drar ner betyget den här gången är just det råa, djurmisshandeln. Det är helt enkelt för mycket för mig. Samtidigt kan jag absolut rekommendera den. Men kanske inte till någon i yngre tonåren...

Hemsöborna

Författare: August Strindberg
Titel: Hemsöborna
Genre: Roman, Drama, Klassiker
Antal sidor: 140
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Hemsöborna
Översättning: -
Serie: -
Utgivningsår: 1887 (min utgåva 2007)
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 januari 2017
Betyg: 4

Baksidetext: Den förslagne fastlänningen Carlsson anländer till Hemsö med storartade planer för sin egen framtid: att gifta sig rikt med madam Flod. Han erövrar så småningom madam Flods hjärta men möter oväntat motstånd från sonen Gusten som inte tänker släppa gården ifrån sig. En serie händelser utvecklar sig till ett drama med mörka undertoner och tragisk utgång.
     Berättelsen om Carlsson och madam Flod är ett dramatiskt och psykologiskt mästerstycke och samtidigt en frisk, humoristisk skildring av livet i Stockholms skärgård.
     Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö, där Strindberg vistades under många år och där man än idag kan besöka hans skrivarstuga.

Min kommentar: Jag har inte läst så mycket av Strindberg tidigare, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men vad jag förstått, så är det här en av Strindbergs mest populära romaner. Och det kan jag mycket väl förstå. Det är ingen tjock bok, upplagan jag läste var bara 140 sidor, men han får ändå med mycket.

Strindberg har väldigt bra miljöbeskrivningar och det var som att jag var på plats på Hemsö. Däremot får jag ingen känsla för hur personerna ser ut. Förutom Carlsson då, som jag vet har spelats av Allan Edwall.

Det är alltid intressant att läsa litteratur från ett visst århundrade, kontra litteratur som är skriven idag, men utspelar sig t.ex. på 1800-talet.

Jag kan förstå om Strindberg inte alltid var så populär, för han hymlade inte med sina åsikter. Skildringen av pastorn kan jag tänka mig inte var allt för populär. :-) Samtidigt som han kunde vara kritisk, så har (hade) han humor. Jag fnissade till flera gånger när jag läste boken, vilket är ett bra betyg.

Det här är en klassiker som jag verkligen kan rekommendera. Och ja, jag är självklart sugen på att åka till Kymmendö som ju är verklighetens Hemsö!

Jane Eyre

Författare: Charlotte Brontë

Språk: svenska (engelska)
Översättning: Gun-Britt Sundström

Genre: Roman, Klassiker

Utgivningsår: 1847 (min utgåva 2012)

Antal sidor: Lyssnade på boken. 1380 minuter
Inläsare: Katarina Ewerlöf

Baksidetext: Jane Eyre är en av den brittiska litteraturens stora klassiker och själva sinnebilden av det återhållna 1800-talet där alla känslor större än en suck hålls tillbaka av ett hårt snörliv eller en styv kravatt.
     Romanen skildrar en föräldralös medelklasskvinnas hårda uppväxt och liv i det victorianska samhället. Vi får följa Janes ambivalens då hon träffar mannen i sitt liv, Mr. Rochester på Thornfield, som trots ömsesidig passion, förblir en främling med många hemligheter och Jane flyr.
     Efter stora umbäranden återförenas hon slutligen med Mr. Rochester och ingår äktenskap med honom (Reader, I married him – den klassiska meningen som fullbordar Janes öde). Detta är all chick lits urkälla.

Min kommentar: Som baksidetexten säger så är det här en av den brittiska litteraturens stora klassiker. Och ändå har jag inte läst boken förrän nu. Eller läst har jag ju inte gjort, jag har lyssnat på den. Men, jag har såklart sett filmatiseringar av boken. Trots detta så kunde jag inte sluta lyssna utan lyssnade flera timmar varje dag på boken. Jag ville ju så gärna veta hur det skulle gå för Jane.

Det här är en av mina favoritböcker måste jag säga. Och jag kommer att läsa den. Förmodligen igen och igen. Jane Eyre är en modig och självständig kvinna som även vet sitt värde. Hon går inte med på att gifta sig med någon annan än den personen hon verkligen älskar.

Och om inte det här är en feel-goodroman så vet jag inte vad som är det.

Betyg: 5

Svindlande höjder

Författare: Emily Brontë

Språk: Svenska (engelska)

Genre: Roman, Klassiker

Utgivningsår: 1847 (min utgåva: 2002)

Antal sidor: Valde att lyssna på boken. 11 timmar, 22 min

Baksidetext: Två lågor av samma eld, två liv som blir ett i döden; det är temat i Svindlande höjder, den engelska litteraturens största kärleksroman. Catherine och Heathcliff växer upp tillsammans i det gudsförgätna huset på heden. Ödet skiljer dem åt, men ingenting rår på deras kärlek som med åren utvecklas till vild passion.

Romanens tillkomst är en psykologisk gåta. Varifrån fick Emily Brontë sin kunskap om den erotiska lidelsens urkraft? Hade hon, den lungsjuka hemmadottern i den avsides belägna prästgården på landet, förläst sig på romantisk litteratur, eller är det sin egen starka och frihetslängtande själ hon låter träda fram i de båda älskandes skepnader? När hon dog 1848, bara trettio år gammal, efterlämnade hon ett hundratal dikter och denna enda roman, men hemligheten om sin konst tog hon med sig i graven.

Min kommentar: Det här är ju en av de klassiker som man bara måste läsa! Inte helt oväntat så hade jag faktiskt ingen aning om vad boken handlade om. Hur jag nu har kunnat undgå detta? Jag började läsa boken som jag köpt i en second-handbutik någon gång, men gav faktiskt upp efter ca 30 sidor. Det har dock ingenting med innehållet att göra, nej det var så förbaskat liten text. Men, jag ville ju inte ge upp boken, och bestämde mig faktiskt för att lyssna på den istället.

Jag har inte svårt att förstå att det här är en av klassikerna. Men min fråga, och säkert många andras är hur hon fått sin kunskap om den åtrå som finns i boken? Hon som var lungsjuk, hemmadotter på en avsides prästgård på landet… Men, det spelar ingen större roll. Det är en väldigt bra bok, och jag kom på mig själv att påminna mig om att boken är skriven på 1800-talet och inte i på 2000-talet.

En sak som drar ner betyget något är att det är flera personer som har samma namn, så jag fick tänka till både en och två gånger, flera gånger om vem som det egentligen handlade om. Den äldre eller den yngre?

Jag gillar att Emily valde att låta en hushållerska berätta större delen av berättelsen utifrån hennes upplevelser om det som hänt.

Det här är en bok som jag kommer läsa/lyssna på igen. Men, då väljer originalspråket, då tror jag att boken blir ännu bättre.

Betyg: 4

Much ado about nothing

Titel: Much ado about nothing

Författare: William Shakespeare

Språk: Engelska 

Genre: Klassiker

Utgivningsår: 1598 eller 1599

Antal sidor:

Baksidetext:

 

Min kommentar: Han var briljant mr Shakespeare. Vilket språk han besatt. Jag läste boken på engelska, och jag är medveten om att det inte är originalupplagan jag läste, utan en omarbetning, men ändå. Den är rapp och underhållande, och handlar om kärlek, missförstånd och förvecklingar! Precis som man förväntar sig att Shakespeare ska skriva.


Det hela handlar om de två unga älskade Hero och Claudio, som har fått tillåtelse att gifta sig med varandra. Claudios bästa vän Benedikt, är kär i den sköna Beatrice, som har väldigt starka åsikter om allt och alla, men Benedikt vågar inte erkänna detta. Beatrice har samma problem gentemot Benedikt. Nu gillras det en liten kärleksfälla för de två av Claudio, Hero och Don Pedro av Aragonien. Samtidigt konspirerar den onde Don Juan, Don Pedros halvbror, för att bryta upp de unga trolovade genom att anklaga Hero för otrohet... Det hela ordnar självklart upp sig och det visar sig ha varit "mycket väsen för ingenting".


Det här är första gången jag läser något av Shakespeare, men inte sista gången. Jag har självklart sett filmatiseringar av flera av hans verk och även sett filmer som sägs vara baserade på hans verk, så det var ingen överraskning egentligen. Men, jag var trots detta inte helt förberedd på hans briljanta språk! Jag älskar det. =)


Betyg: 4

Den allvarsamma leken

Titel: Den allvarsamma leken
Författare: Hjalmar Söderberg
Språk: Svenska
Genre: Roman, Skönlitteratur, Klassiker
Utgivningsår: 1912 (min utgåva: 1991)
Antal sidor: 221
Baksidetext: Han var 22 när han mötte henne. Hon var 19. Året var 1897. Hon var oskuld. Inte han
     De förälskade sig i varandra. Men hur skulle Arvid kunna försörja Lydia på sin usla inkomst som "tidningsmurvel"? Tiden måste gå. Och tiden gav honom pengar, men inte Lydia. Hon gifte sig med en annan.
     Och Arvid lät sig fångas in i ett konvenansäktenskap.
     Nära tio år efteråt möter han henne åter. Den gamla kärleken flammar upp i passion - de förenas, i ett dubbelt äktenskapsbrott.
     Korta möten, kärlek de stjäl sig till. Men fast Lydia frigör sig ur sitt äktenskap kan Arvid inte bryta upp från sitt. Och sakta når honom insikten att Lydias hjärta är rymligare än hans eget, hennes erotiska hunger större än hans. Eller är de en fråga om trofasthet? Eller - är Lydia en mognare, en ärligare människa än han? "En bok där kärleken är sedd i hela sin makt och ändå utan några illusioner", skrev Knut Jaensson. "En av de tre största romanerna genom hundra år", skrev Per Wästberg.

Min kommentar: Boken utspelar sig kring sekelskiftet 1800-1900-talet och huvudpersonerna är Arvid och Lydia, och vi får följa handlingen genom Arvid. Hade det inte varit för en av mina bokcirklar är det inte säkert att jag ens läst den här boken. Men, jag är tacksam för att vi valde den här boken. I början tyckte jag boken var lite seg, och språket är lite smågammaldags emellanåt, men vi får inte glömma att den är skriven redan 1912. Alltså samma år som Sverige och Stockholm stod som värd för sommar-OS. Men, det dröjde inte alltför många kapitel förrän jag var fångad i boken.

Den här boken måste ju varit väldigt kontroversiell när den kom ut. Tänk er själva, en bok som handlar om äktenskapsbrott. Och inte nog med det, det visar sig att Lydia inte bara kan hålla sig till en man utöver sin lagvigde, nej hon träffar flera män. Att Arvid träffar flera kvinnor, och dessutom gör ett butiksbiträde gravid, tror jag inte var lika "farligt". Han betalar ju ändå underhåll för barnet som han ser till får växa upp hemma i Värmland.

Arvid jobbar och stretar på, känner sig lurad till att gifta sig, och går och trånar efter Lydia mest hela tiden. Vad gäller Lydia tror jag hon gillade makten hon hade över män. Inte helt förvånande målas Arvid upp som förloraren i den här boken. Stackars Arvid som är i två kvinnors våld... Men vi får inte glömma hur synen på kvinnor var vid den här tiden. Fast, är det så mycket bättre idag?


Betyg: Efter viss fundering så blir det en 4. Det tog nog ett par dagar innan jag visste vilket betyg jag skulle sätta på den.

Bokhandlaren som slutade bada

Titel: Bokhandlaren som slutade prata
Språk: Svenska
Författare: Fritiof Nilsson Piraten
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 1937 (Min utgåva: 1952)
Antal sidor: 403
Baksidetext: - 

Min kommentar: Det här var min första bok av "Piraten" och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Vi får följa Jacob Bokhandlare och hans närmsta vänner i en liten ort någonstans i Skåne. Jacob är mycket omtyckt bland ortsborna då han är beläst. Jacobs favoritsysselsättning är "söndagsbadet" som han och hans vänner genomför under sommaren. Minst lika viktigt som badandet är öldrickandet och bokläsandet som Jacob har. Skulle det vara för kallt att bada klär en av gubbarna av sig ändå. På så sätt slipper man nyfikna "kärringar". Livet går sin gilla gång i lilla Grimsby tills Amélie dyker upp. Amélie är Jacobs grannes syster som bott i Antwerpen i många år. Nu är hon änka och tillbaka i sin hemby. Jacob, som tidigare varit väldigt blyg inför damer, blir förälskad och gifter sig med Amélie. Men lyckan blir inte långvarig. Amélie har en hemlighet. Men vilken? Och varför slutar bokhandlaren att bada?

Boken är skriven 1937 och jag tror att den utspelas i början av 1900-talet. Språket är gammalmodigt och det är flera ord jag aldrig hört innan... Meningarna var svårlästa emellanåt och jag fick läsa om meningen flera gånger för att få kläm på den. Språket påminner lite om August Strindberg. Jag har förstått att "Piraten" i vanliga fall skrev humoristiska böcker, men den här är ganska lågmäld, men trots detta får han in humor. Jag fnissade till flera gånger. Ex: Hon var så mager och benig att hon skavde sitt eget skinn på insidan och lämnade sängdynan kall. (angående Krakows fru). Två ting ska vara skeva på en hästkarl och det är benen.

Det är en ganska ödesmättad stämning i boken, man förstår ganska snart att det är någonting som är fel/kommer att gå fel. Piraten beskriver miljön väldigt bra, jag fick känslan att jag var i någon lite ort på Österlen. Och jag längtar tillbaka till mitt Skåne och mitt Österlen när jag läser boken. Det gör jag.

Glöd

Titel: Glöd
Språk: Svenska (Ungerska)
Författare: Sándor Márai
Översättare: Maria Ortman
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1942 (Min utgåva: 2000)
Antal sidor: 160
Baksidetext: ... en hemlighet som den som finns mellan oss har en sällsam kraft. Den sveder livets vävnader som en ondskefull strålning, men samtidigt ger den livet spänning och temperatur. Den tvingar en att leva...

I nästan ett kvarts sekel var Henrik och Konrád oskiljaktiga. Under barndomens magiska år inledde de en vänskap som kom att sträcka sig över ungdomens oskuldsfulle tid till vuxenlivets realiteter. Båda blev officerare, bara Henrik gifte sig, men deras vänskap förblev obruten - tills Konrád plötsligt reste sin väg utan ett ord till avsked. Det skulle dröja fyrtioett år innan de återsågs.
     I en förändrad värld, där gränser flyttats och krig slagit sönder, har Henrik konserverat det förflutna i väntan på att Konrád en dag ska återvända för att avtäcka de hemligheter han tog med sig. När deras liv går mot sitt slut mötes de under en sista lång middag där de båda med plågsam öppenhet närmar sig varandras sanning. Vid gryningstimmen återstår endast kärleken till en kvinna vars minne härskar över dem båda.
     Med återupptäckten av Sándor Márais Glöd har världslitteraturen fått en ny klassiker. Det är en storartad och skimrande berättelse om två män vars öden formades i skuggan av den andre. Starkt och inlevelsefullt tar denna vittomfattande roman itu med de eviga ämnena: vänskap och kärlek; passion och svek.

Min kommentar: Den här fantastiska boken, som jag ALDRIG hört talas om förrän vi tog upp den i en av de två bokcirklar jag är med i, utspelar sig egentligen under en väldigt kort tid. Vi får vara med under en middag (kväll och natt) när två åldrade män träffas efter 41 år utan att höra ett ord från varandra. Henrik och Konrád var oskiljaktiga under väldigt många år, men något hände för 41 år sedan, och Konrád försvann ur Henriks liv. Men nu har Henrik fått ett brev från Konrád där han talar om han ämnar komma på visit. Ska Henrik och vi läsare få veta vad som egentligen hände? Under middagen tas vi tillbaka till den tid de var barn och sedan växte upp och hamnade i armén, tills att Konrád försvann...

Det här är ingen tjock bok, utan endast 160 sidor, och jag läste då hela boken på en tågresa mellan Jönköping och Falkenberg. Men, det är inget att rekommendera, för författarens språk kräver att man stannar upp och tänker efter ibland, och även att man måste läsa om delar... Marái är ingen författare som behöver stora omskrivningar för att få fram vad han vill. Det är på ett sätt en tung bok och när jag läst klart boken var det som att jag behövde pusta ut ungefär som efter att jag har besegrat en seg uppförsbacke. Och samtidigt som jag var glad att jag var klar med boken (uppförsbacken) så känns det lite vemodigt att det är över!

Jag vet att jag kommer vilja läsa om den här boken. I ett något långsammare tempo, bara för att liksom suga in varje litet ord i boken. Så nu har jag ytterligare en bok att lägga till på min lista över böcker som jag bara måste ha.

Betyg: 4

Vem älskar Yngve Frej

Titel: Vem älskar Yngve Frej
Språk: Svenska
Författare: Stig Claesson
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1968 (min upplaga 1972)
Antal sidor: 173
Baksidetext: Yngve Frej var en argsint soldat som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar. En f.d. skomakare i närheten, Gustafsson heter han, börjar visa de som fornminne för turister. Det blir en festlig och rörande konfrontation mellan en ny tids människor och gamlingarna i avfolkningskroken. Utom skomakaren och hans syster Elna är det ett par småbrukare som också "har gjort sitt", Eriksson och Öman. Boken berättar om deras öden några sommardagar när hela det övriga Sverige har ledigt. - ""Vi får gå här som fornminnen, hade Elna sagt."

Vem älskar Yngve Frej är en oförglömlig skildring av det försvinnande gammaldags livet på landet i Sverige - stillsam, rolig och gripande.

Min kommentar: Hade det inte varit för bokcirklarna jag är med i, så hade jag förmodligen aldrig läst den här boken. Och det är ju tur att jag har de där bokcirklarna så jag får upp ögonen för "nya" författare. Nu är inte Stig "Slas Claesson" okänd för mig som författare, men jag har inte läst något av honom tidigare, så i det perspektivet är han ju en ny författare.

Denna läsomgång så läser inte alla i gruppen samma bok, utan vi lottade fram ett tema som då blev Stig Claesson. En av deltagarna i gruppen nämnde direkt denna bok och det enda jag hörde när hon berättade om boken var att man i en liten by nånstans i Sverige hittade på ett fornminne för att locka turister till trakten. Och där var jag såld.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så jobbar jag i turismbranschen och ett av mina intressen är just historia och av någon anledning så gillar jag fornminnen. Alltså är det här en bok för mig!

Jag gillar boken från första meningen. "Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan." Jag vill ju så klart veta mer om Mannen som gjort sitt. Och man får veta mer om Mannen som gjort sitt. Och hans syster Elna. Och hans grannar Öman och Eriksson.

Samtidigt som det är en underbar skildring av dessa gamla människor som vägrar lämna sitt jordbruk så är det en sorglig beskrivning av hur Sverige ändras. Hur jordbruket ändras och att man "ska" bo i stan. De här personerna sitter nästan på undantag i sina gårdar ute på vischan nånstans mellan två byar/samhällen. Och det är tyst. Man hör inga djur, inga yxslag i skogen. Inte ens bussen kör utmed landsvägen längre. Nej, vill man in till samhället får man åka med grusbilen som kör förbi...

Stig Claesson behöver inte skriva långa "haranger" för att måla upp en bild av hur det ser ut. Nej, han behöver bara några ord. Och det är precis så som jag vill ha det. Kaptilen är också alldeles lagom långa. Boken är väldigt lättläst, och kort. Inte mer än 173 sidor. Och jag läste ut den på en dag. Och så här i efterhand skulle jag ju hållt lite på den. Inte läst den så snabbt. Men, jag får väl se till att ett exemplar av boken hamnar i min bokhylla så jag kan ta fram den och läsa lite då och då...

Det här är som ni kanske förstår lite av en favorit hos mig. Det hade jag väl kanske inte trott när vi fick temat "Slas"...

Betyg: 4,5

Rosens namn

Titel: Rosens namn (Il nome della rosa)
Språk: Svenska (Italienska)
Författare: Umberto Eco
Översättare: 
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1983
Antal sidor: 559
Baksidetext:
Broder William från Baskerville sänds år 1327 till ett norditalienskt benediktinerkloster för att medla i kampen mellan påven i Avignon och kejsar Ludvig. Under hans vistelse i klostret mördas enLäs mer munk per dag. Broder William dras in i utredningen av morden.

Min kommentar: Det är i grund och botten en delikat deckarberättelse där vi får följa William och Adsos jakt på mördaren i ett kloster. Men, jag har kommit fram till att jag har lite svårt för just böcker som utspelar sig under medeltiden. Jag vet inte varför, för jag tycker det är en väldigt intressant period, och jag älskar filmer som utspelar sig under medeltiden...

Hur som helst, vi får följa broder William och Adso under sju dagar och den delen när man får "följa" munkarna gillar jag, även om det är en hel drös med munkar att hålla koll på. Det är tur att det i början av boken finns en lista på de viktigaste personerna att hålla koll på.

Det fanns dock partier som jag faktiskt bara skumläste eller mer eller mindre hoppade över. Det var framför allt styckena som var på latin. Jag förstår varför författaren vill ha med det, det blir lite mer "autentiskt", men då jag inte kan latin, förutom en del medicinska termer, så förstår jag ju inte något, men längst bak i boken finns det översättningar till de latinska uttryckena, men jag orkade faktiskt inte hålla på och bläddra fram och tillbaka så jag hoppade helt enkelt över de latinska styckena. Den andra delen som jag inte tyckte var lika intressant i boken var mötet som skulle ske i klostret, och anledningen till att broder William över huvud taget kom till klostret, det kändes mer som en utfyllnad i boken, för att fylla ut den... Just den delen skumläste jag, för jag ville ju trots allt veta vem mördaren eller mördarna var!

Då jag inte är den bästa mordutredaren så förstod ju inte jag vem mördaren var förrän alldeles i slutet! Och det är ju bra, för då fortsätter jag ju läsa boken, för jag vill ju ändå veta vem boven är! Och vilket slut sedan. Det blir riktigt dramatiskt till slut.

Den här boken har ju självklart filmats och Sean Connery spelar broder William. Jag har sett små sekvenser av filmen och det enda jag minns är faktiskt Sean Connery i munkkåpa, och nu när jag läst boken så måste jag ju se filmen. Även om jag vet hur det slutar!


Betyg: 3,5

Röda rummet

Titel: Röda rummet
Språk: Svenska
Författare: August Strindberg
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1879 (min upplaga: 2007)
Antal sidor: 269
Baksidetext: Strindberg var 30 år gammal när han 1879 skrev Röda rummet, den första svenska romanen. Den blev en stor framgång. Spirituellt, målande, med ett rikt nyanserat språk svingar författaren satirens gissel över tidens samhälle.
     Miljöerna växlar snabbt från konstnärskolonin vid Lill-Jans, fattigkvarteren på Stockholms Söder och ett burget köpmanshus i Gamla Stan till ett värdshus i landsorten och en ö i skärgården. Enastående i vår litteratur är inledningskapitlets skildring av utsikten från Mosebacke, där Strindbergs skarpa  iakttagelseförmåga och hans geniala stilkonst ingår en lysande förening.

Bilden är lånad från nätet

Min kommentar: Boken handlar om Arvid som ska bli författare (poet). Han lär känna ett antal bohemer i Stockholm som träffas och festar på Röda rummet. De är fattiga, har ojämna inkomster och är ofta hungriga och frusna. Det går inte så bra för Arvid och hans vänner.

Vi får ta del av ett Stockholm som är ett samhälle med fattigdom, cynisk satir, korruption, rikedom baserad på tvivelaktiga affärer, kvinnoförtryck, rasism och klassamhälle.

Kapitlen är som egna små berättelser, och ibland är det svårt att förstå vad som händer, pga bokens tidsbundenhet. Men, ibland känner man igen sig.

Även om jag tycker att boken var seg att ta sig igenom så är det ett fantastiskt språk och dialogerna är bra. Miljöbeskrivningarna över Stockholm och årstiderna är också riktigt bra.

Jag tror att den här boken kräver minst en omläsning för att jag riktigt ska förstå den. För jag hängde inte alltid med. Och det fanns stunder som jag undrade varför jag egentligen valde den här boken till bokcirkeln. Men nu när jag läst ut boken, så är den inte riktigt så hemsk och tråkig som jag tyckte emellanåt när jag läste den. Nej, satiren i boken är riktigt bra. Det är väl knappt någon som kommer undan Strindbergs vassa penna...

Betyg: 2,5

Den store Gatsby

Titel: Den store Gatsby (The Great Gatsby)
Språk: Svenska (Engelska)
Författare: F Scott Fitzgerald
Översättare: Christian Ekvall
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1925 (min upplaga: 2010)
Antal sidor: 207
Baksidetext: Nick Carraway kommer till New York för att bli aktiemäklare, flyttar till en villa på Long Island och börjar umgås med det flärdfulla paret Tom och Daisy Buchanan. Till granne får han en ytterligt gåtfull och kolossalt förmögen person som brukar ge storslagna fester utan att själv visa sig. Hans namn är Jay Gatsby.
     Den store Gatsby är en av den moderna litteraturens mest uppmärksammade och inflytelserika romaner som inte visar någon tendens att förlora sin förmåga att fascinera. Boken är lika känd för miljön som målas upp, den glittrande partyvärlden i New York under det vimsiga 20-talet, med nattklubbarna och upptempojazzen, med det obekymrade förmögna partyfolket med sina snabba sportbilar och efterfester i lyxvillaförorterna som för handlingen - den blossande heta kärlekshistorien som trotsar både besinning och förnuft. Här i efterlängtad nyöversättning av Christian Ekvall.

Min kommentar: Vi i Jane Austen-gruppen har nu läst alla Jane Austens romaner och har nu gått vidare till klassike. Och vår första klassiker blev "Den store Gatsby".

Den här boken hade jag ganska stora förväntningar på, då jag hört mycket om den. Men, jag kan säga med en gång att jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Jag hade lite svårt att komma in i boken, det var liksom ingenting som fångade mitt intresse. Jag får liksom ingen riktig känsla för karaktärerna och som M sa igår - handlingen är tunn. Nu har väl inte det hindrat mig förut vare sig vad gäller böcker eller filmer, men jag hade förväntat mej lite mer tyngd.

Den stora frågan jag ställer mej efter att ha läst ut boken är: Vem är Gatsby? Vad gör han egentligen? Och varför anordnar han de här festerna? Det sistnämnda vet jag väl egentligen, det är ju för att han vill träffa Daisy... Finns ens Gatsby? Är det en slump att Nick bor granne med Gatsby? Och vad är det som driver Daisy? Är det bara pengar?

Själva stämningen/atmosfären i boken är mörk/tung. Man har hela tiden känslan att något kommer barka åt h*lvete snart. Det kan vara det att jag under en period läst en del böcker som jag uppfattar lite tunga. Och det blir jobbigt i längden. Och helt ärligt så hade jag nog förväntat mig en lite mer glättig bok med alla fester och jazzmusiken...

Betyg: 3.  Betyget blir trots allt en trea. Precis när jag läst ut boken så vacklade jag mellan en tvåa och en trea, men bestämde mej sedan för att den är en trea. Och jag börjar nog trots allt gilla boken lite mer varje gång jag tänker på den. Den blir nog en omläsning om några år!

Vem är Gatsby?

Övertalning

Titel: Övertalning (Persuation)

Språk: Svenska (engelska)

Författare: Jane Austen

Översättare: Jane Lundblad

Genre: Roman, Klassiker

Utgivningsår: 1996 (1818)

Antal sidor: 240

Baksidetext: "Sir Walter Elliot till Kellynch Hall i Somersethire var en man som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern."

Så börjar Jane Austens roman, en pricksäker introduktion, lika berömd som den vi finner i hennes övriga verk.

Övertalning beskriver hur Anne Elliot, dotter till en adelsman, förmås bryta med den man hon fäst sig vid. När hon flera år senare återser honom tror hon att allt är för sent, men hon har under mellantiden genomgått en utveckling som lett henne till kritik av den egna familjen och av dess livsstil, och så småningom till en beredskap för ett annat slags tillvaro.

Jane Austen (1775-1817) räknas som en av de stora nyskaparna inom den europeiska romantraditionen. Hon var dotter till en kyrkoherde på landet och förde ett ganska händelselöst liv med familjeumgänge i trakten, avbruten av vistelser i badorten Bath. Jane Austens sex romaner utspelas alla i dessa historiska miljöer och präglas av hennes skarpsynthet för såväl psykologiska som sociala sammanhang.

Övertalning är hennes sista fullbordade roman och gavs ut postumt 1818. Det anses vara hennes mognaste verk och det som rymmer mest av personlig inlevelse.

Min kommentar: Det här är då Jane Austens sista färdigställda roman, men den gavs ut postumt. Och som det står på baksidan så håller jag med om att det här är hennes mognaste verk. Eller, det är så jag uppfattar den i alla fall. Boken handlar om Anne Elliot, 27 år gammal, adelsflicka, som för 8 år sedan bröt sin förlovning med Frederic Wentworth. Detta på inrådan av sin mors väninna... Då Annes far, levt lite över sina tillgångar (trots att han hör till adeln...), så tvingas man hyra ut sin egendom och själva flyttar hennes far och storasyster till Bath. Anne får inte följa med... Anne flyttar tillfälligt hem till sin syster och hennes familj. Anne återser så klart sin forna kärlek, då hans syster, tillsammans med sin man hyr Annes gamla hus. Det verkar som att Annes känslor inte har svalnat. Men kapten Wentworth däremot visar inga känslor mot Anne. Men, har man läst en Jane Austen-bok, så har man läst alla. Och redan innan jag läst ut första sidan så visste jag ju hur det skulle gå. Men, det gör mig faktiskt inget. Jag ville ändå veta varför Anne brutit förlovningen. Och hur de skulle hitta tillbaka till igen.

Av alla Austens hjältinnor så är nog Anne ändå min favorit. Och jag tycker synd om henne. Hon är helt osynlig för sin far och storasyster. Hennes lillasyster (ut)nyttjar henne som barnvakt till sina två vilda barn. Lillasystern har full sjå att vara sjuk... Den man hon älskar, som nu kommit tillbaka efter att ha gjort karriär i flottan, ser henne inte, och inte bara det, han flörtar hej vilt med en annan flicka... Men, på något sätt så accepterar Anne sin situation, och gör ändå det bästa av den. Hon verkar t.ex. trivas med att ta hand om sina systersöner.

När jag tänker efter så är det ingen i den här romanen som jag avskyr. Och kapten Wentworth. Jag tror minsann jag är kär i denna karl. Ja, han slår faktiskt Mr Darcy. Vem hade anat? Och, ja, det här är min favoritroman av Jane Austen. Stolthet och Fördom kommer dock inte långt efter. Jag är övertygad om att jag kommer plocka fram den här boken ur bokhyllan och läsa den om och om och om igen...

Betyg: 5

Emma

Titel: Emma
Språk: Svenska (engelska)
Författare: Jane Austen
Översättare: Sonja Bergvall
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1998 (1815)
Antal sidor: 591
Baksidetext: Emma Woodhouse är ung, vacker, rik och begåvad. Hon lever tillsammans med sin gamle far på ett gods utanför den lilla staden Highbury. Hennes dagar upptas av umgänge med släkt och vänner, middagsbjudningar och små utfärder, och hennes stora intresse är  att smida äktenskapsplaner - främst för sin skyddsling Harriet Smith.
     Emma har många goda idéer och gör allt för att de ska förverkligas, men hon finner plötsligt att hon har gjort de mest fatala misstag och försatt både sig själv och andra i pinsamma situationer. De rätta paren blir dock så småningom lyckligt och väl gifta, och en något dämpat Emma lovar sig själv att aldrig mer försöka ordna några partier.

Min kommentar: Det här är Jane Austens näst sista publicerade roman, och låt oss säga att jag inte sett en enda film eller läst en enda recension av/om Jane Austen och hennes verk, men hennes andra böcker, så kan jag ju säga att man börja känna igen ett mönster. De vanligaste ingredienserna finns där. Det som ändå är lite annorlunda att i den här boken så är att Emma Woodhouse är Jane Austens första hjältinna som inte har några ekonomiska problem. Däremot så tycker jag att hon är ganska omogen. Kanske inte så konstigt när hon är bortklemad av sin far. Man kan nästan säga att boken handlar om Emmas jakt på att få sina väninnor gifta, samtidigt som hon själv absolut inte tänker gifta sig. Jag tycker nog till och med att Emma är lite småelak emellanåt, men det har väl till hennes brist på erfarenhet att göra.

Språket är som alltid bra, och Jane lyckas återigen med konststycket att berätta om hur livet tedde sig på engelska landsbygden under slutet av 1700-talet. Det är så jag ser miljöerna framför mig. Och återigen så är temat än idag högst aktuellt. Jag gillar att en bok som är utgiven i början av 1800-talet fortfarande är aktuell!

Jag gillar den här boken. Och den får näst högsta betyget, en 4!!

Mansfield Park

Titel: Mansfield Park
Språk: Svenska
Författare: Jane Austen (översättare: Maria Ekman)
Genre: Roman
Utgivningsår: 1814 (min upplaga: 1997)
Antal sidor: 377 sidor
Baksidetext: "Fanny Price var vid den här tiden nyss fyllda tio år, och även om det vid första anblicken kanske inte fanns så mycket hos henne som fångade intresset, fanns det åtminstone inget som väckte släktingarnas förargelse" Med denna karakteristiska blandning av medkänsla och kvickhet presenterar Jane Austen huvudpersonen i Mansfield Park från 1814.
     Fanny växer upp som fosterbarn hos sin moster och morbror på godset Mansfield Park och hon är just en sådan hjältinna som vi lärt känna i Austens andra stora romaner som Stolthet och fördom, Emma och Övertalning - intelligent, med glasklar blick för omgivningens förtjänster och brister och med en gripande insikt om vad som är möjligt att uppnå för en flicka av lägre börd i ett samhälle genomsyrat av klassgränser. Och få, om någon, kan som Jane Austen skildra den omöjliga kärleken.
     Mansfield Park, som här föreligger i tolkning av Maria Ekman, har aldrig tidigare översatts till svenska. Det är en av litteraturens gåtor skriver Ruth Halldén i sitt förord. "Det är som allt av Shakespeare fanns på svenska utom Hamlet."

Min kommentar: Boken handlar då om Fanny Price som bor som fosterbarn hos sin moster och morbror på godset Mansfield Park. Hon får ständigt veta att hon inte är lika fin som de övriga i familjen och att hon inte är en fullvärdig medlem. Förutom av sin kusin Edmund. Att Fanny har "svaga nerver" gör ju det hela inte bättre. Men trots detta så verkar hon klara sig bra. Jag menar, hon är ju ändå bokens hjältinna!

Boken innehåller det som Jane Austens böcker brukar. Överklass möter lägre klass. En hjältinna som vägrar att kuva sig för någon eller något. Vackra miljöbeskrivningar. En man som man tror är god men som visar sig ha "onda" avsikter. Det finns alltid någon/några onda/elaka människor. I den här boken, kan jag för allt i världen inte klara av mrs Norris. Men, det finns fler elaka människor i boken, och jag kan inte sluta tänka på att Fanny faktiskt blir mobbad. Eller är det bara jag som tycker det?Man blir inte besviken när man läser Mansfield Park... Vi har prästen (eller han som ska bli präst), militären, i detta fall ska Fannys bror ut i flottan.

Jag började läsa den här boken på engelska, för jag tycker att Austens böcker ska läsas på engelska. Men, jag fick faktiskt ge upp. Jag kom liksom ingenvart, så det var bara att byta till en svensk översättning. Även här gick det trögt. Inte förrän jag tagit mig genom mer än halva boken tyckte jag att det började hända grejer. Egentligen tog det inte fyr (i min mening) förrän jag hade kanske en 50 sidor kvar. Men, har man tagit sig över "tröskeln" som jag läste i en annan bokblogg så är det en bra bok. Men jag gillar Austens sätt att se på omvärlden och hennes sätt att beskriva den. Jag förflyttas tillbaka i tiden. Ibland glömmer jag faktiskt att det är 1700-talet vi pratar om. Böckerna är ju fortfarande aktuella!

Betyg: 3

Northanger Abbey

Titel: Northanger Abbey
Språk: Engelska
Författare: Jane Austen
Genre: Romantik
Utgivningsår: 1818
Antal sidor: Ljudbok (inläst av Joanna Lumley)
Baksidetext: Northanger Abbey, a satire och Gothic melodrama, is one of Jane Austen's most popular works. When Cathrine Morland is launched into the politics and pitfalls of the Bath social season she behaves with the cheerful open-mindedness of one of Jane Austen's most eligible classic heroines.

Min kommentar: Det här är om jag inte fattat det helt fel Jane Austens första roman, men den gavs inte ut förrän efter hennes död. Den handlar om Cathrine Morland som får följa med sina grannar Mr och Mrs Allen till Bath för några veckor. Catherine lär ganska snart känna Isabella Thorpe som blir en väldig god vän. På en bal blir hon presenterad för Henry Tilney och möter även dennes syster Eleanor som hon blir vän med. Cathrine blir erbjuden att följa med Eleanor till godset där hon bor, Northanger Abbey... Northanger Abbey är som klippt och skuret ur någon av de gotiska romaner som Cathrine älskar...

Jag tycker att det märks i språket att det här är ett av Austens tidigaste verk, det känns inte riktigt riktigt som Jane Austen, även om alla element finns här! Vi har prästen, militären (visst finns det väl militärer med i bilden?), hjältinnan som går lite mot strömmen och inte bara rättar sig i ledet, den lite oförståndiga mfl...

Jag gav mig in i boken med liv och lust då jag fick för mig att jag ska minsann läsa Jane Austens verk. På originalspråket. Har dock bara tagit mig igenom Northanger Abbey på originalspråket. När jag skulle ge mig i kast med Sense and Sensibility i Jane Austencirkeln, började jag på engelska, men fick erkänna mig besegrad och så fick jag börja läsa den på svenska. Dock hann jag inte klart boken innan vi skulle diskutera den... Pride and Prejudice hade jag redan hemma på svenska och då tyckte jag det var onödigt att låna den på engelska bara för att... Men åter till Northanger Abbey. För att få en liten repetition av boken inför Jane Austencirkeln så valde jag att låna den som ljudbok. Jag hittade en version där Joanna Lumley (Helt Hysteriskt) läste boken. Och, det var helt rätt val av inläsare. Även om jag läst boken innan så var jag fast. Det var till och med så att jag glömde jobba ibland (jag lyssnade nämligen på boken på jobbet innan vi öppnade)!

Betyg: 3

Stolthet och fördom

Titel: Stolthet och fördom (Pride & Prejudice)
Språk: Svenska (Engelska)
Författare: Jane Austen
Genre:  Roman
Utgivningsår: 1987 (1813)
Antal sidor: 299
Baksidetext: Titeln Stolthet och fördom har Jane Austen valt med största omsorg - de två egenskaperna ägs i olika grad av bokens två huvudpersoner och bidrar till att forma deras öden. Jane Austens storhet ligger i hennes förmåga att ge kvicka och skarpsynta porträtt av människor och miljöer hon känner i detalj. Den fördomsfulla Elisabeth Bennet och den stolte mr Darcy är de två vilkas privata tvekamp utkämpas medan den energiska mrs Bennet försöker få sina döttrar lyckligt gifta. Stolthet och fördom utkom första gången 1813.

Min kommentar: Hur jag har undgått att läsa denna bok tidigare är för mig en gåta! För självklart har jag sett BBC-serien från 1995, ni vet den med Colin Firth som mr Darcy. Jag har även sett filmatiseringen från 2005 med Keira Knightley i rollen som Elisabeth. Men, jag har alltså lyckats med bedriften att inte läsa boken. Men nu så är jag ju med i den lilla bokcirkeln där vi läser och diskuterar Jane Austens böcker! Så nu äntligen. Och det kan väl ändå inte vara så värst många som inte har en aning om vad Stolthet och fördom handlar om?

Även om jag nu redan sett TV-serien flera gånger och även då filmatiseringen från 2005, och ändå kan storyn rätt så bra, så hade jag svårt att lägga ifrån mig boken! Och det måste ju vara ett bra betyg på en bok? Det som fascinerar mig är att trots att boken har 200 år(!) på nacken så håller den än! Det är en väldigt välskriven bok och jag gillar sättet Austen gestaltar karaktärerna. Man kan verkligen känna igen karaktärerna än idag. Berättelsen i sig är både genomtänkt och välarbetad. Hon grottar inte in sig i några detaljer, men jag får ändå en klar bild av vad hon vill förmedla. Jag är verkligen inte den typen som behöver långa beskrivningar av något, jag får ganska snart en bild ändå.

Om jag såg Colin Firth framför mig när jag lästa boken och mr Darcy nämndes/var med? Absolut!

Betyg: 4