Onaturlig död

Författare: P.D. James
Titel: Onaturlig död
Genre: Deckare
Antal sidor: 251
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Unnatural Causes
Översättning: Inger Fahlander
Serie: Adam Dalgliesh #3
Utgivningsår: 1967 (min: 1989)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 16 februari 2017
Betyg: 4

Baksidetext: Byn Monksmere vid Suffolks kust är för Adam Dalgliesh tillflyktsorten undan den brutala verklighet han tvingas leva med vid Scotland Yard. Det är därför med lättnad och förväntan han bilar ner för att hälsa på sin faster Jane Dalgliesh och få en tids välbehövlig semester. Men mitt i den lantliga friden slår skräcken och våldet till: deckarförfattaren Maurice Setons lemlästade kropp, i mörk kritstrecksrandig kostym, hittas drivande i en liten segeljolle...
     Långsamt demaskeras den leende idyllen och de jäsande undertryckta onda krafter som resulterar i ett brutalt mord kulminerar i en mardrömsartad naturkatastrof, där Adam själv med en hårsmån undgår att sätta livet till.
     När Onaturlig död kom ut i England betraktades den som årets bästa deckare, både vad gäller intrig, människoskildring och miljö. Dessutom kunde den presentera deckarförfattarens önskedröm: en mardrömsartad mordmetod, omöjlig att upptäcka vid en obduktion, som bara kan ge utslaget "naturlig död".

Min kommentar: Det tog ett litet tag innan jag kom in i P.D. James tredje bok om Adam Dalgliesh. Det berodde även på att jag läste boken till och från jobbet på bussen, vilket gjorde att läsningen blev lite "hackig" i början.

Det här är då James's tredje bok om Dalgliesh och man märker att hon nu börjar bli "varm i kläderna" och har hittat sin stil! Det här är en klassisk engelsk deckare, med lagom mycket mord, lagom många människor att hålla koll på och underbara miljöbeskrivningar.

Om man jämför med deckare som skrivs idag så går handlingen mycket långsammare framåt, men å andra sidan hade vi ju inte mobiltelefoner, internet och allt vad det är på 60-talet, så utredningar tog ju mycket längre tid. Jag har dock inte ont av det långsamma tempot, det känns på något sätt helt naturligt!

I den här boken hade jag mina misstankar ganska tidigt vem det kunde vara som var mördaren. Men självklart så lurar P.D. James mig iväg på lite villovägar när hon målar upp något tänkbart motiv till en helt annan person i handlingen! Det är hon bra på.

Jag kommer självklart läsa mer av P.D. James, men först ska jag läsa "Harry Potter and the Goblets of Fire", en liten nätt bok på drygt 600 sidor!

Fågelmannen

Bilden hittade jag på Google

Författare: Mo Hayder
Titel: Fågelmannen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Birdman
Översättning: Peter Lindforss
Serie: Jack Caffrey #1
Utgivningsår:2001 (min utgåva 2014)
Format: Pocket
Källa: Biblioteket:
Utläst: 23 november 2016
Betyg: 4

Baksidetext: En ung och ambitiös kriminalkommissarie som Jack Caffery får inte låta sig chockeras. Men en morgon kallas han till en öde utkant i sydöstra London, där fem svårt sargade kvinnokroppar påträffas, alla märkta med samma fasansfulla signatur: en liten fågel insydd i bröstet. Och det är bara en tidsfråga innan den här nekrofila seriemördaren slår till igen.
     Jack hemsöks dessutom av en gammal familjetragedi som han aldrig lyckats lösa; mysteriet med hans egen försvunne bror. Han kämpar med sitt förflutnas demoner, samtidigt som han mer eller mindre ensam ska jaga en av decenniets värsta psykopater.
Fågelmannen är den första boken i Mo Hayders romanserie om Jack Caffery.

Min kommentar: Det här är helt klart den otäckaste/äckligaste boken jag läst i år. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Men, den är liksom otäck från början till slut.

Boken är otroligt våldsam, blodig och makaber men samtidigt väldigt välskriven. Det här är absolut ingen bok för känsliga läsare. Vi pratar ändå om någon som stoppar in fåglar i döda människor och som är nekrofil. Bitvis är den väldigt detaljerad om vad förövaren gjort med sina offer, och då fick jag tillfälligt lägga ifrån mig boken. Det gick helt enkelt inte att läsa.

Samtidigt så har jag fått mersmak. Jag kommer läsa vidare om Caffrey, men nu måste jag nog ha en liten snällare bok. Det här är den nog den otäckaste boken jag läst sedan jag läste Amanda Hellbergs "Styggelsen". Den fick jag också lägga ifrån mig flera gånger under läsningen. Just för att den var så otäck, och jag var tvungen att få ner pulsen lite innan jag kunde läsa vidare.

Om det är något som drar ner betyget så är det sidospåren som inte handlar om själva kriminalgåtan. De är lite många emellanåt. Och visst är det konstigt. I Elly Griffiths böcker är det precis tvärtom. Där vill jag ju veta mer om Ruth, Harry, Cathbad, Judy och alla de andra...

En kvinna i blått

Bilden är från Google

Författare: Elly Griffiths
Titel: En kvinna i blått
Genre: Deckare
Antal sidor: 324
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Serie: Ruth Galloway #8
Utgivningsår: 2016 (min utgåva 2016)
Format: Inbunden
Utläst: 10 november 2016
Betyg: 4

Baksidetext: En kväll får Ruth Galloways vän Cathbad syn på en kvinna i vit skrud och blå mantel på en kyrkogård i pilgrimsorten Walsingham. Han tror han har sett själva Jungfru Maria. Morgonen därpå hittas kvinnan död i ett dike. Samtidigt blir Ruth kontaktad av en prästväninna, som har fått en rad hotfulla, anonyma brev. Avsändaren rasar mot kvinnliga präster och refererar till arkeologiska fynd i Walsingham - med en slående formulering om "en kvinna i blått, gråtande över världen".
     Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse och uppståndelse, påbörjar Ruth och kriminalkommissarie Harry Nelson en kamp mot tiden. Kan de hitta mördaren innan fler faller offer?

Min kommentar: Vad ska jag säga? Har nu läst den åttonde boken om Ruth Galloway och Harry Nelson vars vägar ständigt korsas, vare sig de vill det eller inte! Och återigen var boken utläst i ett nafs! Egentligen ville jag suga på karamellen, då jag nu läst ikapp serien, och inte har någon mer bok om Ruth och Harry att läsa. Men, jag kunde inte hålla på det.

Återigen är miljöbeskrivningarna fantastiska och det är som att vara i Walsingham tillsammans med Ruth och Harry. De har ju blivit mina vänner med. Jag kan bara hålla med Aftonbladet som skriver att "Elly Griffiths skriver med humor, ironi och avväpnande brittisk charm. Samtidigt bygger hon upp en spännande berättelse med rättsarkeologen Ruth Galloway i huvudrollen.". Jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Jag har skrivit det förut, men det tåls att upprepas. Det är inga otäcka mord med mycket blod. Nej, det är småputtrigt och lite Morden i Midsomer-aktigt! Eller som jag läste på en annan blogg, minns tyvärr inte vilken det var, det här är feelgood-deckare!

När boken var utläst var det en stor tomhet inom mig. Inte bara för att boken var utläst, utan för att jag nu måste vänta ett bra tag innan jag får träffa Ruth och Harry igen. För med det slutet som var i den här boken så blir det en fortsättning!

De öde fälten

Bilden kommer från Google...

Författare: Elly Griffiths
Titel: De öde fälten
Genre: Deckare
Antal sidor: 331
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Ghost Fields
Översättning: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway #7
Utgivningsår: 2015 (min utgåva 2015)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 4 november 2016
Betyg: 4

Baksidetext: På en byggarbetsplats i Norfolk gör man ett makabert fynd i marken: ett flygplansvrak från andra världskriget - med piloten kvar vid spakarna. Ruth Galloway inser snart att kroppen inte hör hemma i planet. Med hjälp av DNA-prov identifieras mannen som Fred Blackstock, som rapporterats saknad till havs vid krigets slut. Kriminalkommissarie Harry Nelson kopplas in för att undersöka det gamla fallet. När kvarlevorna av ytterligare en kropp hittas i området ställs saker och ting på sin spets. Vad är det egentligen som pågår? Och hur ska man tolka de anhörigas reaktion.

Min kommentar: Trots att jag ÄLSKAR böckerna om Ruth Galloway och Harry Nelson så tog det fasligt lång tid innan den sjunde boken i serien blev utläst. Något hände där någonstans i mitten av oktober. Men, när jag väl beslöt mig för att läsa klart den så tog det ju såklart bara ett par dagar så var det över. Och som vanligt när jag läst ut en bok om Ruth och Harry så är det en tomhet som kommer över mig. Jag vill veta mer! Jag vill komma dem ännu närmare in på livet. Själva kriminalgåtan kommer ibland i bakgrunden för mig, men det gör absolut ingenting.

Slutet var riktigt spännande och jag kan knappt bärga mig tills jag har den åttonde delen i min hand. Nackdelen då är att det inte finns några fler böcker om Ruth och Harry. Jag hoppas verkligen att Elly Griffiths plitar på en ny bok. Jag är långt ifrån färdig med Ruth och Harry.

De utstötta

Bilden hittade jag på Google.

Författare: Elly Griffiths
Titel: De utstötta
Genre: Deckare
Antal sidor: 304
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway #6
Utgivningsår: 2014 (min utgåva 2014)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 14 oktober
Betyg: 4

Baksidetext: När Ruth Galloway frilägger skelettet vid det gamla slottet inser hon att det är ett fascinerande fynd. Ena handen saknas och istället finns där en krok. Allt talar för att det är kvarlevorna av änglamakerskan Jemima Green, även kallad mor Krok. Hon blev hängd i slutet av artonhundratalet för mordet på ett av sina skötebarn. Men var hon verkligen skyldig till det hon anklagades för och vad föreställer den medaljong som hittas bredvid henne? När ett teveteam kommer till Norwich för att dramatisera mor Kroks liv och Ruth lär känna historikern Frank Barker blir Ruth mot sin vilja alltmer engagerad, både i mor Krok och i Frank själv.
     Samtidigt utreder kommissarie Harry Nelson ett fall där en liten pojke hittats död i sin säng. Det ser ut som plötslig spädbarnsdöd men det märkliga är att familjen tidigare har förlorat två söner på samma sätt.

Min kommentar: Den sjätte boken om Ruth Galloway och Harry Nelson gjorde mig inte på något sätt besviken. Och det är som jag skrivit tidigare, det är som att få träffa sina vänner igen när jag läser om Ruth, Harry, Cathbad, Judy, Cloughie, Shona och de andra.

Den här boken var onödigt spännande. Den här gången var det inte den arkeologiska och historiska biten som fångade mig, även om det onekligen var intressant med mor Krok. Nej, det var för att boken handlar om försvunna barn. Även om jag inte själv har några barn, så blev jag väldigt engagerad i detta. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om jag hade barn och det försvann.

Tro nu inte att jag förstod vem som var förövaren med en gång, även om jag så här i efterhand inser att jag fått en hint.

Den näst sista boken i serien är redan uthämtad på biblioteket och påbörjad. Enda nackdelen är ju att jag snart läst ut hela serien. Jag hoppas verkligen att Elly skriver fler böcker om Ruth och Harry. Och, jag skulle inte gråta om det blev en TV-serie av det. Eller jo, det skulle jag kanske, men av lycka.

En orolig grav

Författare: Elly Griffiths
Titel: En orolig grav
Genre: Deckare
Antal sidor: 304
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A dying fall
Översättning: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway #5
Utgivningsår: 2013
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 7 oktober
Betyg: 4

Baksidetext: Ruth Galloways gamle vän Dan Golding tror att han har gjort en sensationell upptäckt som kommer att förändra arkeologin för evigt. Fyndet rör den legendariske kung Artur och eftersom Ruth är specialist på skelettdelar ber han i ett brev om hennes expertutlåtande. Av Dans redogörelse framgår att han är rädd, men hinner aldrig avslöja varför. När brevet når Ruth är Dan redan död. Innebränd i sitt hus, och ytterdörren låst utifrån.
     Ruth får en inbjudan från Blackpools universitet att undersöka Dans skelettfynd. Kort därefter mottar Ruth hotfulla sms. Det står klart att starka krafter med kopplingar till universitetsvärlden vill undanhålla något från offentlighetens ljus. Individer som är beredda att ta till hot och våld för att dölja vad som döljas kan.

Min kommentar: Femte boken om Ruth Galloway och Harry Nelson gjorde mig INTE besviken. I den här boken tar Ruth och Harrys vän Cathbad en större roll, och vi får även följa med hem till Harrys föräldrahem och träffa en gammal vän till honom.

För varje bok jag läser av Elly Griffiths, ju mer älskar jag hennes sätt att skriva. Humorn. Ironin. Och så är det så där onödigt spännande bitvis. På ett ställe i boken nästan skrek jag rätt ut: NEEEEJ!!! Det var tur jag satt hemma vid köksbordet vid den sekvensen.

Har redan påbörjat den sjätte boken om Ruth och Harry, och det finns ju bara en enda nackdel. Jag har snart läst alla böckerna om Ruth och Harry. Vad ska jag göra sedan? Jag vill verkligen inte avsluta med vänskap med dem båda...

Känslan av död

Författare: Elly Griffiths
Titel: Känslan av död
Genre: Deckare
Antal sidor: 285
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A Room Full of Bones
Översättning: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway #4
Utgivningsår: 2012
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 29 september
Betyg: 4

Baksidetext: Det är halloween. På det historiska museet i Norfolk förbereds ett speciellt evenemang. En kista ska öppnas och kvarlevorna av en medeltida biskop ska utforskas. Men när arkeolog Ruth Galloway anländer hittar hon i stället museiintendenten livlös bredvid kistan.
     När museets förmögne ägare, lord Smith, dör och kommissarie Harry Nelson oförklarligt insjuknar, anar Ruth att sanningen är mer komplex än vad hon först trodde.

Känslan av död är den fjärde boken om Ruth Galloway och kommissarie Nelson, ett omaka par med komplicerad inbördes relation. Med humor och skickligt sammanvävda intriger har Elly Griffiths fått en stor och hängiven läsekrets.

Min kommentar: Det är alltid lika trevligt att få återse Ruth, Nelson, Cathbad, Judy, Clough och de andra personerna i Grifiths böcker. Det känns nästan som att återse gamla vänner. Och som jag redan skrivit så är det inte mord och elände som lockar mig att läsa böckerna. Nej, det är relationerna mellan de olika personerna.

I den här boken är det ganska många historier/delar att hålla koll på. Den medeltida historien om biskopen, aboriginerna och deras kamp att få tillbaka kvarlevorna av deras förfäder, knarkaffär, Ruths privata kamp som ensamstående mor... Trots detta är jag fast redan från sidan ett. Just knarkaffären kunde jag kanske varit utan, den kändes väldigt förutsägbar.

Jag har redan påbörjat den femte boken om Ruth Galloway och Harry Nelson, och grämer mig redan över att jag snart läst alla böcker som finns. Vad ska jag ta mig till sedan?

Huset vid havets slut

Författare: Elly Griffiths
Titel: Huset vid havets slut
Genre: Deckare
Antal sidor: 303
Originalspråk: The House at Sea's End
Översättning: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway #3
Utgivningsår: 2011 (min utgåva 2012)
Format: Pocket
Källa: Biblioteket
Utläst: 19 september 2016
Betyg: 4

Baksidetext: Några fältarkeologer gör en oväntad upptäckt när de kartlägger kusterosionen vid en by i Norfolk. I en djup klippskreva hittas skelettdelar begravda i sanden. Det är en  udda fyndplats, nästan otillgänglig på grund av tidvattnet.
     Rättsarkeolog Ruth Galloway, som just börjat jobba efter föräldraledigheten, kallas dit. Undersökningen visar att benen är gamla, från 1940-talet, och att det rör sig om sex män som kallblodigt  skjutits i huvudet. Vilka var de? Vad utspelade sig egentligen i den idylliska lilla byn under kriget?
   Tillsammans med kommissarie Harry Nelson börjar Ruth nysta i fallet. Men ledtrådarna är inte många och få personer som var med på den tiden lever ännu. När två av dem hastigt avlider misstänker Nelson att det inte handlar om naturlig död - någon är desperat angelägen om att skydda den gamla hemligheten.
     Genuint brittisk atmosfär, stegrande spänning och ett stänk av torr humor - Huset vid havets slut är den tredje boken om Ruth Galloway och kommissarie Nelson, ett udda kriminalpar vars inbördes relation är lika komplicerad som fallen de löser.

Min kommentar: Det här är tredje boken om Ruth Galloway och Harry Nelson. Det var ett mycket kärt återseende av Ruth och Harry. Jag gillar verkligen både Ruth och Harry, och hur de kompletterar varandra när de jobbar med sina fall.

I den här boken så har Ruth fått en dotter, och kommit tillbaka efter mammaledigheten. Och livet som ensamstående mamma är inte alltid så lätt... Den här gången är historien förlagd till andra världskriget, men även Balkankrigets fasor skildras lite i den här boken, då vi får stifta bekantskap med Tatjana, en gammal vän till Ruth.

Återigen har Griffiths lyckats med karaktärerna och miljöbeskrivningarna. Liksom de två första böckerna är jag på plats, jag ser Ruth och Harry framför mig, och lilla Kate. Nackdelen med Griffiths böcker är att jag läser ut dem så himla snabbt. Jag vill ju veta vad som händer, både vad gäller fallet och hur det går för Ruth och Harry. Kommer det uppdagas vem som är fadern till Kate. Har man läst de två första böckerna, så vet man självklart vem som är fadern, men kommer Ruths familj, vänner och kollegor få veta det. Och hur kommer faderns familj, vänner och kollegor reagera om det kommer ut... Även om jag verkligen gillar att en arkeolog har huvudrollen i den här serien, så är det just nu i alla fall, inte historiebiten, eller kriminalbiten som lockar mig att läsa vidare. Nej, jag vill veta mer om Ruth, Harry, Cathbad och alla de andra. Dessutom är jag lite kär i Nelson. Precis som Ruth...

Det är dock något med språket som gör att jag inte riktigt riktigt kommer in i boken i början, men det visar sig att det inte är samma översättare som till de andra två böckerna.

Så fort jag läst ut den här boken så reserverade jag del fyra och fem och serien på biblioteket, och jag kan knappt hålla mig tills de kommer. Enda nackdelen är ju att jag kommer läsa ut serien alldeles för snabbt...

Mord i sinnet

Författare: P.D. James

Titel: Mord i sinnet
Genre: Deckare
Antal sidor: 244
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A Mind to Murder
Översättning: Inger Fahlander

Serie: Adam Dalgliesh #2

Utgivningsår: 1963 (min utgåva 1999)

Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 26 augusti 2016

Baksidetext: Miss Bolam – korrekt, lojal, pedantisk, men inte särskilt populär föreståndare på en privat psykiatrisk klinik i London – blir brutalt mördad. Så enkelt det hade varit om man kunnat lasta en psykotisk patient för den tragiska händelsen! Men Adam Dalgliesh kan snart visa att mördaren måste vara en av miss Bolams arbetskamrater – någon av läkarna eller sköterskorna. Och det visar sig att under klinikens yta av lugna, effektiva rutiner finns en värld av girighet, svartsjuka, hat och utpressning.

P. D. James föddes 1920 i Oxford och har genom sin snart fyrtioåriga författarkarriär befäst sin ställning som kanske den främsta av de engelska deckarförfattarna. Mest älskad har hon blivit för sina kriminalromaner med den originelle, poetiske polisintendenten vid Scotland Yard – Adam Dalgliesh. 

Min kommentar: Mord i sinnet är del två i serien om kriminalkommissarie Adam Dalgliesh. Boken skrevs redan 1963, men kom inte ut på svenska förrän 1989!

I den här boken får vi lära känna Dalgliesh lite mer, som att han skriver poesi och har gett ut böcker… Storyn utspelar sig till större delen på den psykiatriska kliniken som mordet har begåtts på.

Det är ingen berättelse som stormar fram, nej, sakta men säkert kommer det fram små ledtrådar till vem mördaren kan vara. En klassisk brittisk kriminalhistoria helt enkelt!

Återigen är det ganska många personer att hålla koll på, vilket återigen gör mig lite lätt förvirrad. Liksom i förra boken velade jag fram och tillbaka flera gånger vem som kunde vara mördaren. Med tanke på att miss Bolam inte var så vidare värst poppis så kunde flera av hennes medarbetare vara den skyldige/skyldiga. Till en början verkar det som att varenda en har alibi för tidpunkten då mordet sker, men det ändras allteftersom.

Jag tycker inte att ”Mord i sinnet” riktigt kommer upp i ”Slut hennes ögon”-klass, men å andra sidan brukar tvåan vara den svåraste boken att skriva… Men, samtidigt vill jag lära känna Dalgliesh ännu mer, så visst kommer jag fortsätta serien. Jag har dock några andra böcker som pockar på min uppmärksamhet först!

Betyg: 3

Janusstenen

Författare: Elly Griffiths

Titel: Janusstenen
Genre: Deckare

Antal sidor: 295

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Janus stone
Översättning: Carla Wiberg

Serie: Ruth Galloway #2

Utgivningsår: 2010 (min utgåva: 2010)

Format: Inbunden

Källa: Biblioteket
Utläst: 19 augusti 2016

Baksidetext: Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett människooffer till guden Janus. Under romartiden var den nämligen under just väggar och dörrar som dessa begravdes.
     Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat skelettet av ett barn.
     Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får ta hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi? Till råga på allt är Ruth gravid, och Nelson är den lika överraskade som lycklige fadern – Nelson som har fru och barn där hemma.
     När Ruth börjar trakasseras av en anonym förföljare inser både hon och Nelson att de är en mörk hemlighet på spåren. 

Min kommentar: Jag gillade den första boken om arkeologen Ruth Galloway att jag var tvungen att åka till ett annat bibliotek i kommunen än där jag brukar låna böcker, bara för att få tag på den direkt. Jag orkade inte ens vänta de två-tre dagar det skulle ta att få boken till stadsbiblioteket om jag reserverade boken!

Del två gjorde mig inte besviken, även om den inte riktigt riktigt kommer upp i ettans nivå. Själva kriminalhistorien är inte det som ”drar” för mig, nej det är Ruth och Harry. Jag vill veta mer om de båda karaktärerna. Jag vill veta hur deras relation utvecklas. Det blir nästan onödigt spännande när Michelle, Harrys fru, blir engagerad i Ruths graviditet. Kommer hon att få reda på vem som är fadern till Ruths barn?

Återigen är miljöbeskrivningarna fantastiska, och Griffiths väver in den romerska mytologin fint i berättelsen.

Jag kommer självklart läsa vidare. Jag vill lära känna Ruth ännu mer. Jag har gått och blivit lite småbetuttad i Harry, hård på utsidan, men mjuk på insidan… Ja, till och med Cathbad är jag nyfiken på.

Betyg: 4

Flickan under jorden

Författare: Elly Griffiths

Titel: Flickan under jorden
Genre: Deckare

Antal sidor: 249

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Crossing Places
Översättning: Carla Wiberg

Serie: Ruth Galloway #1

Utgivningsår: 2009 (min utgåva: 2009)

Format: Inbunden

Källa: Biblioteket
Utläst: 18 augusti 2016

Baksidetext: En man som är ute och går med sin hund i den otillgängliga trakten utanför King’s Lynn i Norfolk får en chock när hunden plötsligt kommer springande med ett ben i munnen. Ett människoben. Kriminalkommissarie Harry Nelson misstänker att det är kvarlevorna av Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway.
     Ruth Galloway närmar sig fyrtio och har försonats med tanken på att hon kommer vara singel resten av livet. Hon bor ensam med katterna och radion som enda sällskap och föreläser på universitetet. Mot sin vilja finner hon sig indragen i mysteriet med kroppen som begravdes i den sanka marken i hennes hemtrakter.
     När ännu en flicka försvinner blir läget alltmer desperat. Nelson och Ruth närmar sig varandra i jakten på sanningen om flickornas öde samtidigt som Ruth börjar få hotfulla meddelanden. Det visar sig att hon själv svävar i livsfara för att hon hjälper polisen.

Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en fängslande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. Flickan under jorden är den första boken i serien om den färgstarka Ruth Galloway. 

Min kommentar: Jag har äntligen läst Elly Griffiths första bok om arkeologen Ruth Galloway som hjälper polisen vid brott i egenskap av benexpert. Jag har stött på Ruth i många bokbloggar, men har av någon anledning inte tagit tag i att läsa böckerna. Förrän nu. Jag har väl haft en massa andra spännande projekt…

Det här en mysig brittisk kriminalroman, typ lite som ”Morden i Midsomer”. Boken (böckerna) är skriven i presens vilket inte är så jättevanligt i deckarvärlden. Men, i min värld så höjer det läsupplevelsen. Jag var verkligen på saltängarna med Ruth och Harry…

Elly behöver inte skriva mängder med ord för att förklara t.ex. saltängen, nej trots att hon är ganska fåordig så fångar hon miljön perfekt! Personligen är jag inte så mycket för en massa omskrivningar för att förklara något.

Jag fattade tycke för Ruth med en gång. Snart 40 år. Lite överviktig. Bor med sina två katter ödsligt ute vid saltängarna… Men, jag tycker det är synd att det är så stort fokus på hennes övervikt. Jag hoppas att det inte blir det i de andra böckerna.

Bitvis är boken mycket otäck, och jag fick liksom lägga undan boken några minuter innan jag kunde läsa vidare! Och, det är precis så jag vill ha det i en deckare. Det behöver inte vara konstant otäckt, men någon passage här och där så att pulsen ökar!

Jag ser verkligen fram emot de påföljande böckerna om Ruth!

Betyg: 4

Slut hennes ögon

Författare: P.D. James
Titel: Slut hennes ögon
Originaltitel: Close her eyes

Språk: svenska (engelska)
Översättning: Inger Fahlander

Genre: Skönlitteratur, Deckare
Serie: Adam Dalgliesh #1

Utgivningsår: 1962 (min utgåva 1999)

Antal sidor: 214
Format: Inbunden
Utläst: 14 augusti 2016

Baksidetext: Friden råder över den elisabetanska herrgården Martingale. Det är en fin eftermiddag i slutet av juli och mrs Maxie pustar ut efter dagens bestyr. Men lugnet förbyts i chock när den nya kammarjungfrun Sally vid middagen annonserar att hon just förlovat sig med sonen i huset.

     Sally är förförande, vacker, klipsk och har en utomäktenskaplig son – skandalen är ett faktum. Följande morgon påträffas Sally strypt. Detta är kanske ändå inte den lösning mrs Maxie önskat.

     När kriminalkommissarie Dalgliesh kommer för att börja utredningen finner han att den fridfulla byn döljer passioner och hemligheter som mordet tvingar i dagen.

P.D. James är en av alla tiders största deckarförfattare. Slut hennes ögon är hennes debutbok, där vi för första gången får möta hennes hjälte Adam Dalgliesh.

Min kommentar: I min bokhylla så har jag två böcker av P.D. James, och för ett litet litet tag sedan plockade jag ur den ena ur bokhyllan för att börja läsa den. Men, så upptäckte jag att det här var typ den sista boken i serien om Adam Dalgliesh. Och ska jag nu läsa en bok om kriminalkommissarie Dalgliesh, så är det lika bra att ta det från början.

Det märks inte att det här är P.D. James’s debutbok. Och hon kan verkligen skriva deckare, även om detta förmodligen inte är hennes bästa bok. Jag har bara läst ”När döden kom till Pemberley” innan, så jag har ju inte så mycket att jämföra med än.

Men det här är min typ av mordgåta. Engelska landsbygden. Ett litet ”gulligt” mord. Inget blod och splatter här inte. Det finns en hel uppsjö med misstänkta och jag velade fram och tillbaka innan jag fick veta vem mördaren egentligen var. Visserligen misstänkte jag mördaren ganska tidigt, men sedan så kom det ju fram en massa andra spännande detaljer och så vacklade jag!

Självklart ska jag läsa vidare om kriminalkommissarie Adam Dalgliesh, och det är inte bara för att jag har två böcker som väntar i bokhyllan…

Betyget dras ned något då det i mina ögon var ganska många karaktärer att hålla koll på, och jag hade lite svårt att hålla koll på dem ett tag. Men å andra sidan, hade det inte varit det så hade ju mordet haft sin upplösning mycket snabbare!

Betyg: 3

Snögloben

Författare: Amanda Hellberg

Språk: Svenska
Genre: Deckare, Skräck 

Utgivningsår: 2013

Antal sidor: 283

Baksidetext: När Maja Grå och hennes kollegor vid polisens speciella insatsstyrka anländer till Wytham Hall utanför Oxford anar de inte vad som väntar dem. Allt de vet är att en man hittats död under ett bröllop. Det kraftiga snöfallet isolerar såväl utredare som gäster på slottet och Maja känner ett starkt obehag i den kusliga miljön. Utredningen blir alltmer komplicerad och snart inser de att det finns kopplingar till olösta mord i det förflutna. 

Min kommentar: Det här är den fjärde boken om Maja Grå. Den här gången krävs det nästan att man faktiskt läst den tredje boken – ”Tistelblomman”. Det är en lättläst bok och jag kunde inte lägga ifrån mig den. Jag läste ut boken på en enda kväll.

Amanda lyckas återigen att ge mig rysningar, men jag önskar lite mindre deckare och mer skräck. Men, miljöerna fungerar i allra högsta grad. Vad kan vara läskigare än att vara insnöad i en gammal engelsk herrgård/slott, med en mördare som går lös?

Det är ett par saker som jag reagerade på, men ingenting som stör min upplevelse av boken. Är det t.ex. normalt att man skickar en oerfaren, ej utbildad polis, till en byggnad som inte är säkrad?

Betyg: 4

Tills dess din vrede upphör

Titel: Till dess din vrede upphör
Språk: Svensk
Författare: Åsa Larsson
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2008 (Min utgåva: 2009)
Antal sidor: 330
Baksidetext: "Luften och hans egna rörelser hade rört upp så mycket slam inuti planet att han inte längre kunde se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa.
     Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.
     Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar i golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Sedan börjar han simman på linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut."

Någon mördar Wilma Persson och Simon Kyrö när de dyker på ett plan i Vittangijärvi.
     Vad är det för en gammal hemlighet de har kommit på spåren? Och vem är beredd att mörda för att hindra att den kommer ut?
     En mordutredning tar sin början där polisinspektör Anna-Maria Mella hotas och kammaråklagare Rebecka Martinsson får besök av de döda.

Min kommentar: Den här boken är ju spännande från första meningen. Jag tycker det är "kul" att man får följa berättelsen genom Wilma. Som ju är död. Hon berättar i början hur hon och hennes pojkvän dör och jag lovar, det var inte långt ifrån att jag fick andnöd själv där jag låg i solstolen och var med när Wilma och Simon drunknar. Ja usch ja. Man får ganska snart veta vem som är mördaren och i den här boken är det mer orsaken till mordet som är det man vill få veta. Vad är det med det där planet som gör att man känner att man måste mörda två personer för att hemligheten inte ska komma ut.

Inför den här boken så hade jag inte läst baksidan så noga, så jag hade inte koll på att det här är bok nummer i fyra i serien om åklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella. Jag funderade ett tag på var i Solstorm som den där dödsskjutningen ägde rum som gjorde att Anna-Maria och Sven-Erik helt plötsligt inte kan prata med varandra längre, men när jag inte kunde komma på det, så tog jag och läste lite mer noggrant på bokens baksida. Då upptäcker jag att det här är fjärde boken och inte andra som jag av någon anledning trodde att det var! Så, nu måste jag ju ta och läsa de andra två böckerna med...

Betyg: 3,5

Rosens namn

Titel: Rosens namn (Il nome della rosa)
Språk: Svenska (Italienska)
Författare: Umberto Eco
Översättare: 
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1983
Antal sidor: 559
Baksidetext:
Broder William från Baskerville sänds år 1327 till ett norditalienskt benediktinerkloster för att medla i kampen mellan påven i Avignon och kejsar Ludvig. Under hans vistelse i klostret mördas enLäs mer munk per dag. Broder William dras in i utredningen av morden.

Min kommentar: Det är i grund och botten en delikat deckarberättelse där vi får följa William och Adsos jakt på mördaren i ett kloster. Men, jag har kommit fram till att jag har lite svårt för just böcker som utspelar sig under medeltiden. Jag vet inte varför, för jag tycker det är en väldigt intressant period, och jag älskar filmer som utspelar sig under medeltiden...

Hur som helst, vi får följa broder William och Adso under sju dagar och den delen när man får "följa" munkarna gillar jag, även om det är en hel drös med munkar att hålla koll på. Det är tur att det i början av boken finns en lista på de viktigaste personerna att hålla koll på.

Det fanns dock partier som jag faktiskt bara skumläste eller mer eller mindre hoppade över. Det var framför allt styckena som var på latin. Jag förstår varför författaren vill ha med det, det blir lite mer "autentiskt", men då jag inte kan latin, förutom en del medicinska termer, så förstår jag ju inte något, men längst bak i boken finns det översättningar till de latinska uttryckena, men jag orkade faktiskt inte hålla på och bläddra fram och tillbaka så jag hoppade helt enkelt över de latinska styckena. Den andra delen som jag inte tyckte var lika intressant i boken var mötet som skulle ske i klostret, och anledningen till att broder William över huvud taget kom till klostret, det kändes mer som en utfyllnad i boken, för att fylla ut den... Just den delen skumläste jag, för jag ville ju trots allt veta vem mördaren eller mördarna var!

Då jag inte är den bästa mordutredaren så förstod ju inte jag vem mördaren var förrän alldeles i slutet! Och det är ju bra, för då fortsätter jag ju läsa boken, för jag vill ju ändå veta vem boven är! Och vilket slut sedan. Det blir riktigt dramatiskt till slut.

Den här boken har ju självklart filmats och Sean Connery spelar broder William. Jag har sett små sekvenser av filmen och det enda jag minns är faktiskt Sean Connery i munkkåpa, och nu när jag läst boken så måste jag ju se filmen. Även om jag vet hur det slutar!


Betyg: 3,5

Nådens omkrets

Titel: Nådens omkrets
Språk: Svenska (norska)
Författare: Jörgen Brekke
Översättare: Per Olaisen
Genre: Deckare
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 352
Baksidetext: "Hur föredrar du skalpellen - vass, ganska vass eller slö?"

År 1528 gör en ung, kringresande tiggarmunk ett kort stopp i Bergen innan han drar vidare norröver. Med sig tar han ett antal sylvassa barberarknivar och ett obehandlat skinn.
     Nästan femhundra år senare dyker det upp ett lik, halshugget och flått, på ett museum i Richmond, Virginia, och ytterligare ett i det dammiga bokvalvet på ett bibliotek i Trondheim. Båda morden verkar ha anknytning till Johannesboken, en uråldrig text skriven på pergament. De verkar också ha utförts av någon med tillgång till gamla barberarknivar.
     Den första kriminalromanen om den amerikanske mordutredaren Felicia Stone och den norske polisen Odd Singsaker är en historia om dissektion, gamla böcker, blodiga mord och svårläkta sår.

Min kommentar: Av någon anledning kände jag behovet av att låna en bok. Jag gick bort till deckarhyllan, då det var längesedan jag läste en deckare. Men då jag inte orkade stå och gå igenom hyllrad för hyllrad, så kikade jag på snurran. Nästan direkt får jag syn på den här boken. Och jag fastnade. Jag menar vi snackar 1500-talet, munk(ar?), bibliotek, museum... Den här boken måste jag bara läsa!

Det är en ganska klassisk deckare där nutid, blandas med dåtid, och på något sätt så hör alla delhistorier ihop. Vi har den erfarne polisen med alkoholproblem... Varför ska dessa utredare "alltid" vara glada i spriten? Bitvis är den ruskigt spännande. Lite makaber. Jag hade dock svårt att komma in i boken då den hoppade mellan Norge i nutid, USA i nutid, Norge dåtid, vi får följa tiggarmunkens liv... Men, när jag tagit mig igenom det här och jag fick kläm på "hoppen" fram och tillbaka i tiden så läste jag på av bara farten.

Som vanligt så fattade jag inte förrän i slutet vem som var mördaren utan jag misstänkte folk hej vilt i boken!

Den här boken är dock ingen jag rekommenderar för min bokcirkel, då mina medläsare där uppenbarligen inte gillar blodiga mord... Den här boken är med andra ord INGET för dem!

Betyg: 3

Där ingen har gått

Titel: Där ingen har gått (White Heat)
Språk: Svenska (Engelska)
Författare: Melanie McGrath
Översättare: Johan Nilsson
Genre: Deckare
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 381
Baksidetext: Skottet som ljuder genom det arktiska mörkret känner Edie Kiglatuk genast igen. Som vilmdarksguide och isbjörnsjägare vet hon hur ett jaktgevär låter. Det visar sig att en av männen som Edie guidar i den ödsliga vildmarken i Arktis har blivit skjuten men till hennes förvåning avskrivs det hela som en jaktolycka.
     Edie drabbas själv när hennes älskade styvson Joe råkar illa ut och hon blir alltmer övertygad om att de två dödsfallen har ett samband. Mellan skoterfärderna över den istäckta tundran och middagarna på valrosskött rullas en skrämmande historia upp. Efter hand inser Edie att det inte bara är hennes eget liv som är hotat i den arktiska kylan.
     Där ingen går är Melanie McGraths romandebut och det är den första delen i en planerad serie om den envisa och självständiga halvinuiten Edie Kiglatuk.

Bilden har jag lånat från nätet

Min kommentar: Alltså, jag måste verkligen börja läsa baksidetexten ORDENTLIGT innan jag ger mig i kast med en bok. Den här baksidetexten ögnade jag bara igenom lite snabbt, och var ju fast redan när jag insåg att boken utspelar sig i Arktis. Jag var tämligen övertygad om att man skulle hitta en död person där ute på isen nånstans som då förmodligen blivit mördad för längese'n, och att detta dödsfall skulle få sin förklaring i händelser som skedde nu. Så döm om min förvåning när en man dör redan på sidan 1! Då var jag ju tvungen att läsa baksidetexten en gång till, och kunde bara konstatera att jag inte alls läst texten.

Jag gillade den här boken. Det är ett dödsfall, typ direkt. Inget läbbigt sådant dock. Och så utspelar sig berättelsen i Arktis. Vad mer behövde jag? Berättelsen tog självklart ett par vändningar som jag kanske inte räknat med först. Men, så är jag ju lite trög emellanåt, det vet vi allihop!

Boken är lagom tjock, och kapitlen är inte alltför långa.

Betyg: 4