Gräset sjunger

Författare: Doris Lessing
Titel: Gräset sjunger
Genre: Klassiker
Antal sidor: 278
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Grass is Singing
Serie: -
Utgivningsår: 1950 (min 2007)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 15 mars 2017
Betyg: 4
Bokcirkelbok

Baksidetext: Doris Lessings debutroman utspelas i Sydrhodesia under det vita styret och är både en krönika över mänskligt sönderfall och en studie i rasmotsättningar som synes vara oöverbryggeliga. Ett misslyckat äktenskap förvandlar stadsflickan Mary Turner till en deprimerad och frustrerad farmarhustru. Hennes leda växer sig allt starkare tills den gåtfulle svarte tjänaren Moses anländer till gården. Förhållandet mellan dem präglas av stark attraktion men också av fruktan, och av de heliga koloniala tabu de överträder. Den psykologiska spänningen byggs upp, tills tragedin inte längre går att undvika.

Gräset sjunger skapade sensation då den kom ut 1950 och blev en succé över hela världen.

Min kommentar: Vilken debutroman! Vilket spännande ämne. Även om boken skrevs redan 1950 och den utspelar sig på 1940-talet, så känns ämnet högst aktuellt. Språket är enkelt och det är lätt att komma in i boken. Jag tycker att det är en mycket trovärdig bok, och jag har så svårt med denna människosyn. Att den vita mannen är så mycket mer än infödingarna, som ursprungsbefolkningen kallas för i boken.

När jag läser boken blir jag riktigt arg. Jag blir arg på hur man ser på ursprungsbefolkningen. Jag blir arg på Mary och jag blir arg på Dick. Vad är det som driver dem? Och hur kan man inte förstå att det inte alltid beror på otur, utan kanske att man kanske inte har kunskapen som krävs.

I början tycker jag synd om Mary som "tvingas" att gifta sig. Och att det är med Dick, denna fattiga vita farmare! Men, det går snart över, jag står inte ut med Mary. Denna förbittrade människa som bara vill göra alla andra illa. Var det verkligen så overkligt att ta ut skilsmässa på den här tiden? Sedan tycker jag återigen synd om Mary.

Likadant är det med Dick. Först ogillar jag honom skarpt. För att han inte kan tänka sig att anpassa sig så att hans hustru får ett hyfsat drägligt liv. Jag ogillar honom för att han hela tiden skyller på otur. Att han inte inser att det är han som kanske inte är duglig. Sedan tycker jag synd om honom, för att han inte förstår att han är oduglig osv. Det är så många känslor som jag råkar ut för när jag läser boken.

Jag kan varmt rekommendera boken, men var beredd på känslostormar. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig boken lite emellanåt för att orka läsa vidare. Samtidigt så ville jag inte lägga ifrån mig den, för jag ville ju veta vad som skulle hända.

För att du inte ska gå vilse i kvarteret

Författare: Patrick Modiano
Titel: För att du inte ska gå vilse i kvarteret
Genre: Roman, Drama
Antal sidor: 126
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Pour que tene te perdes pas dans le quartier
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Serie: -
Utgivningsår: 2014 (min utgåva 2016)
Format: Danskt band
Källa: Biblioteket
Utläst: 18 januari 2017
Betyg: 3
Bokcirkelbok

Baksidetext: "På Rue Puget var Aeros ljusa träfasad och kolorerade fönster ersatta med en vägg i den neutrala vita nyans som är glömskans färg. Också han hade i mer än fyrtio år strukit vitt över perioden då han skrev sin debutroman och över sommaren då han promenerade ensam med det hopvikta pappret i fickan: "FÖR ATT DU INTE SKA GÅ VILSE I KVARTERET".
     Envisa telefonsignaler väcker författaren Jean Daragne ur hans middagsslummer. En för honom okänd man har hittat hans adressbok och är angelägen om att snarast överlämna den till honom. Mötet nästa dag med den påträngande mannen och hans flickvän leder till ett för Daragne motvilligt utforskande av sitt länge förträngda förflutna.

Min kommentar: Det här är den senaste, till svenska, översatta boken av den franske Nobelpristagaren Patrick Modiano. Just fransk litteratur och fransk film är väl inte min starkaste sida, men jag har faktiskt läst en bok tidigare av Patrick Modiano - Lilla Smycket. Båda böckerna jag läst av Modiano är lättlästa. "För att du inte ska gå vilse i kvarteret" läste jag ut första halvan på bara en dag.

Minne och glömska verkar vara ett genomgående tema i Modianos böcker, och så även i denna boken. Det är intressant det där vad som kan trigga igång minnet.

Bitvis hade jag svårt att hänga med i boken, jag fick stanna upp och tänka till lite för att förstå att jag nu befann mig någon annanstans i historien. Boken utspelar sig under flera tidsepoker - Nutid, när Jean var liten - när han skrev boken (för 45 år sedan) och 15 år efter att boken skrevs.

Boken är lite diffus för mig, men samtidigt är jag fast i  de fantastiska detaljer och stämningar som Modiano målar upp för mig.

Boken lämnade en hel del frågor hos mig, men som jag inte vill ta upp här, då det avslöjar boken för mycket...

Jag undrar även hur det kan komma sig att man helt glömmer bort/förtränger sin debutroman, på det viset som Jean har gjort! Jag undrar vad han varit med om...

Domaren

Författare: Ian McEwan
Titel: Domaren
Genre: Roman, Drama
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Children Act
Översättning: Niclas Hval
Serie: -
Utgivningsår: 2014 (min upplaga 2015)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 13 december 2016
Betyg: 4
Bokcirkelbok

Baksidetext: Fiona May, överrättsdomare, erkänd för sin skicklighet att döma i  ytterst svåra dilemman, kallas in för att ta ett beslut i ett fall där en sjuttonårig pojke av religiösa skäl vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Kan han med lagens hjälp tvingas till det?
     Fiona besöker pojken på sjukhuset, ett möte som väcker starka känslor och ger henne anledning att fundera över sina egna prioriteringar i livet. Hennes långa äktenskap är i gungning samtidigt som hon nu måste fatta ett beslut som ytterst handlar om liv eller död. Tiden är på väg att rinna ut och hennes dom kommer att få konsekvenser hon inte hade förutsett.

Med tonsäkert gehör och omisskännlig stilistisk känsla bygger Ian McEwan upp en nästan gastkramande tät stämning när han ställer frågor om kärlek, liv och död på sin spets.

Min kommentar: Det här är faktiskt den första boken jag läser av Ian McEwan, så jag har inget att jämföra med vad gäller hans andra böcker. Det är en välskriven berättelse och jag dras in i den med en gång. Författaren beskriver väldigt bra hur en rättegång kan gå till, utan att det blir för tungt att hänga med. Men, själva fallet och dilemmat som boken handlar om upptar en väldigt liten del av boken. Vi får veta desto mer om Fiona och hennes man och deras bekymmer, hennes intresse för klassisk musik. Då klassisk musik inte är min starka sidan så tycker jag faktiskt att just den biten är lite tråkig, och vissa partier skumläste jag faktiskt bara igenom.

Språket är väldigt bra i den här boken, och generellt behöver författaren inga jätteomskrivningar för att förklara något.

Så har jag det nu

Bilden har jag hittat på Google

Författare: Meg Rosoff
Titel: Så har jag det nu
Genre: Unga vuxna, Dystopi
Antal sidor: 188
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How I Live Now
Översättning: Helena Ridelberg
Serie: -
Utgivningsår: 2014 (min utgåva 2016)
Format: Danskt band
Källa: Biblioteket
Utläst: 7 november 2016
Betyg: 2,5

Baksidetext: Femtonåriga Daisy skickas från New York till den engelska landsbygden för att tillbringa sommaren med en moster och fyra kusiner hon aldrig tidigare har träffat. När mostern åker bort blir de fem kusinerna ensamma i det stora huset. Kort därefter exploderar bomber i London och England ockuperas av en okänd fiende.
     Trots kriget blir gården ett slags Edens lustgård: en plats utan vuxna eller regler att följa; en plats där barndomen får ett abrupt och plågsamt slut, men också en sommar då Daisy upptäcker nya sidor hos sig själv.

Min kommentar: Jag hade väldigt svårt för språket i den här boken. En del meningar är riktigt riktigt långa. Användandet av versaler stör mig jättemycket. T.ex. CIGARETTEN, Man Kunde Aldrig Veta. Jag förstår ju att det är för att betona något, men det går inte hem hos mig. Jag saknar även dialoger. Visst boken är tänkt som en återberättelse, så som Daisy minns det. Men, det blir väldigt ensidigt.

Vissa bitar är väldigt detaljerade, som t.ex. Daisys förhållande till maten. Vad åt de? Hur mycket åt de? Avsaknaden av mat...

Författaren har lyckats väldigt bra med att beskriva hur det skulle kunna gå/bli om ett krig bryter ut idag. Trots att jag visste att det utspelade sig i nutid, fick jag flera gånger tala om för mig själv att det INTE handlade om andra världskriget.

Miljöbeskrivningarna är väldigt bra, men jag får ingen känsla för någon av personerna, vilket är synd.

Jag hade hoppats på ett annat slut, och jag tycker att författaren hoppar alldeles för långt fram i tiden när slutet väl kommer.

Dumskallarnas sammansvärjning

Författare: John Kennedy Toole
Titel: Dumskallarnas sammansvärjning
Genre: Roman
Antal sidor: 387
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A Confederacy of Dunces
Översättning: Einar Heckscher
Serie: -
Utgivningsår: 1980 (min utgåva 1983)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 17 september 2016
Betyg: 4
Bokcirkelbok

Baksidetext: Här stiger Ignatius J. Reilly rakt in i världslitteraturen: den oformligt fete, otroligt late och oförväget stridslystne hjälten i Tooles roman, ett mellanting mellan Helan och Don Quijote med en Gargantuas aptit på popcorn och varm korv. På sitt enmannakorståg mot den moderna tiden och på jakt efter ett lagom lättsamt jobb hamnar Ignatius i en farsartad intrig där vart och ett av de vanvettiga äventyren styrs mot sin egen kusliga logik mot katastrof.

Min kommentar: Jag har jättesvårt att bestämma mig för vad jag tycker om boken. I början gillade jag den inte alls. Jag hade svårt att komma in i läsningen pga språket, som ju är skrivet på New Orleansdialekt, och med en översättning blir det kanske inte alltid så bra...

Fram till sidan 80 åtminstone så ogillar jag boken. Jag kan bara inte se se det roliga i den. Allt jag läser "övertas" av denna Ignatius som jag bara inte klarar av. Vilket svin! Totalt egocentrisk, känner sig helt missförstådd och tror att han är världens mittpunkt... Han har ju totalt noll självinsikt.

Efter typ halva boken så börjar dock ändra inställning till boken. Det finns partier som är riktigt roliga. Jag fnissar till. Till och med skrattar. Men så kommer Ignatius och förstör.

Jag tycker dock det är alldeles för många karaktärer och sidohistorier i boken. Jag ser inte vitsen med alla dessa sidohistorier.

Det märks att författaren kan sitt New Orleans, det var som om jag befann mig i de olika kvarteren. Jag såg denna pompösa Ignatius och de andra framför mig på de olika gatorna, som jag aldrig sett i verkligheten.

När jag läste boken tänkte jag att den skulle kunna bli en mycket bra film. Och när jag sedan googlar lite på boken, efter att den är utläst, så kan jag läsa att den har varit på väg att filmatiseras rätt länge. Planen var att den skulle kommit 2005, med Will Ferrell i huvudrollen! Jag tror han skulle kunna göra rollen som Ignatius helt perfekt.

Från början gav jag boken en trea i betyg, men under bokcirkelns gång så tyckte jag att boken faktiskt blev bättre och bättre, och roligare och roligare, så jag höjde faktiskt mitt betyg till en fyra!

Spill

Författare: Sigrid Combüchen
Titel: Spill
Genre: Roman, Drama
Antal sidor: 449
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Spill
Översättning: -
Serie: -
Utgivningsår: 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 augusti 2016
Betyg: 3
Bokcirkelbok

Baksidetext: En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Hur detta liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen.
     Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda är intresserad för nuet som är . Och protesterar mot idén att hennes liv kanske blev förspillt.

Min kommentar: I jakten på bokcirkelbok har jag vid flera tillfällen kikat på hyllan med "diskussionsböcker" på biblioteket, och nästan varje gång har jag kikat på den här boken. Men, sedan har jag ändå valt någon annan bok. När jag sedan hittade boken i en second handbutik så slog jag till och köpte den. Men, den blev aldrig läst... Inför den här omgången så tänkte jag att jag väljer den här boken, den står ju ändå i "diskussionshyllan" på biblioteket. Efter att ha läst baksidetexten ännu en gång kändes boken väldigt lovande.

Det är en ojämn bok. Vissa bitar är jättebra, andra förstår jag inte ens. Varför är de ens med? Jag har svårt för bokens disposition, det är att det på många ställen i boken är en radbrytning bara ett par tre ord i in i raden. Vad är syftet med det? Meningsuppbyggnaderna är otroligt konstiga på flera ställen. Det är sällan jag måste läsa om en mening så många gånger som jag fick göra i den här boken. Combüchen kan konsten att skriva, inget snack om saken. Men, det är alldeles för krångligt och svårt för mig.

Person- och miljöbeskrivningarna är helt makalöst bra. Jag dras in i händelserna, vare sig jag vill eller inte. Jag står och iakttar Hedda i hennes rum i Stockholm, bara för att nämna ett exempel.

För min del var det jobbigt med de ojämna hoppen i tiden. Jag hade lite svårt att hålla koll på var i berättelsen jag var. Det är många sidospår som inte tillför boken/storyn något, utan rör bara till det.

Jag är glad att jag läst boken, och det är en perfekt bokcirkelbok, för vi hade en mycket bra diskussion. Men, hade det inte varit för att det var just en bokcirkelbok, och mitt val, så är risken överhängande att jag gett upp den. Vilket i sig hade varit synd. För storyn är underbar.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Författare: Tom Malmquist

Språk: Svenska

Genre: Roman

Utgivningsår: 2015 

Antal sidor: 318

Baksidetext: Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.

     När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.

     I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick.

Min kommentar: Det här är en oerhört tung och jobbig bok att läsa. Men jag syftar inte på språket, utan på handlingen. Tänk dig själv, du ska bli förälder. Din partner blir sjuk. Det visar sig vara allvarligt att din partner avlider. Där står du med ett för tidigt fött barn, och en enorm sorg över att din partner inte längre finns. Strax därpå avlider din far. Och även om du haft ett komplicerat förhållande, så är det jobbigt när en förälder avlider.

Jag kan inte ta in Toms sorg och den fruktansvärda chock han måste befinna sig. Och hur ska han bete sig mot svärföräldrarna och sina egna föräldrar i denna situation. De vill ju så klart hjälpa till. Men kan Tom ta emot hjälpen?

Jag grät och jag var arg när jag läste boken. För hur ska man ta in det faktum att sitt eget barn är föräldralöst. Tom och Karin var nämligen inte gifta. Så Tom är inte pappa per automatik enligt lagen. Man har i och med Karins sjukdomstillstånd inte hunnit bekräfta att Tom är pappan. Så Livia, som dottern heter, står som fosterbarn hos Tom enligt papprena… Det måste vara fruktansvärt, att behöva kämpa mot myndigheterna i den här situationen.

Det är en otroligt stark berättelse om sorg, förlust och föräldraskap och att försöka komma tillbaka till livet. När jag läste boken var jag inte på det klara med att detta faktiskt hänt författaren. Han skriver helt enkelt om ett år i hans liv som han tvingats genomlida. Det gör boken ännu starkare. Och tyngre att läsa.

Betyg: 4

Vi kom över havet

Titel: Vi kom över havet (The Buddha in the attic)

Författare: Julie Otsuka

Språk: Svenska (Engelska)

Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2011 (min utgåva: 2013)
Antal sidor: 166

Baksidetext: 1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. I dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs inför det nya livet och i händerna håller de foton och brev från sina blivande makar - främlingarna som lovat att möta dem i San Francisco.

     Vi kom över havet är ett ömsint och poetiskt porträtt av de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet - från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare.

Bilden är lånad från Bonniers.

Min kommentar: Den här boken har ingen huvudperson, utan den berättas i vi-form, och jag har inte läst en bok tidigare där jag inte kunnat följa en specifik person. Istället får man följa ett kollektiv. Det tar ett tag innan jag kommer in i vi-formatet, men när jag väl passerat spärren så vill jag inte lägga ifrån mig boken. Det är en tunn bok, men den ska nog inte läsas i ett sträck egentligen. Men som vanligt när det gäller bokcirkelböckerna är jag ute i sista stund. Det här är en bok som jag kommer införskaffa och läsa om igen. Det är en tragisk historia det här med postorderbrudarna, och jag hade inte koll på att detta skett. Vilket fruktansvärt liv många måste ha levt. Inte veta vad de ska komma till, och det visar sig att männen har ljugit om vem de egentligen är. Det är en stark bok som jag verkligen rekommenderar, men ge den lite tid.

Betyg: 4

Much ado about nothing

Titel: Much ado about nothing

Författare: William Shakespeare

Språk: Engelska 

Genre: Klassiker

Utgivningsår: 1598 eller 1599

Antal sidor:

Baksidetext:

 

Min kommentar: Han var briljant mr Shakespeare. Vilket språk han besatt. Jag läste boken på engelska, och jag är medveten om att det inte är originalupplagan jag läste, utan en omarbetning, men ändå. Den är rapp och underhållande, och handlar om kärlek, missförstånd och förvecklingar! Precis som man förväntar sig att Shakespeare ska skriva.


Det hela handlar om de två unga älskade Hero och Claudio, som har fått tillåtelse att gifta sig med varandra. Claudios bästa vän Benedikt, är kär i den sköna Beatrice, som har väldigt starka åsikter om allt och alla, men Benedikt vågar inte erkänna detta. Beatrice har samma problem gentemot Benedikt. Nu gillras det en liten kärleksfälla för de två av Claudio, Hero och Don Pedro av Aragonien. Samtidigt konspirerar den onde Don Juan, Don Pedros halvbror, för att bryta upp de unga trolovade genom att anklaga Hero för otrohet... Det hela ordnar självklart upp sig och det visar sig ha varit "mycket väsen för ingenting".


Det här är första gången jag läser något av Shakespeare, men inte sista gången. Jag har självklart sett filmatiseringar av flera av hans verk och även sett filmer som sägs vara baserade på hans verk, så det var ingen överraskning egentligen. Men, jag var trots detta inte helt förberedd på hans briljanta språk! Jag älskar det. =)


Betyg: 4

Arthur & George

Titel: Arthur & George
Författare: Julian Barnes
Språk: Svenska (Engelska)
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2005 (min utgåva: 2006)
Antal sidor: 446
Baksidetext: Arthur och George växte upp i olika världar i det viktorianska Storbritannien: Arthur i en småborgerlig del av Edinburgh, George i prästgården i en liten by i Staffordshire. Arthur blev läkare och sedan författare, George blev advokat i Birmingham.
     Vid sekelskiftet korsas deras vägar på grund av en serie händelser som ger upphov till sensationella tidningsrubriker. George Edalji döms på ytterst svaga grunder till sju års straffarbete för att ha skrivit anonyma hatbrev och lemlästat djur.
     Arthur Conan Doyle - världsberömd som skaparen av den odödlige privatdetektiven Sherlock Holmes - får höra talas om fallet Edalji under ett omvälvande skede i sitt liv. Han sörjer just sin hustru efter att i tio år ha varit platoniskt men intensivt förälskad i en annan kvinna, som han nu vill gifta om sig med.
     Arthur rycks upp ur sin sorg och blir rasande över vad han uppfattar som ett fruktansvärt justitiemord. Han beslutar sig för att till varje pris rentvå George.

Julian Barnes är som alltid intelligent, elegant, och underhållande. I Arthur & George - som bygger på verkliga händelser - framträder han också som realistisk berättare i den stora stilen.

Bilden har jag hittat på
Adlibris

Min kommentar: I den här boken som utspelar sig i det viktorianska Storbritannien får vi följa George Edalji och Arthur Conan Doyle från deras barndom, tills deras vägar möts och även livet efter det. Författaren har delat upp kapitlen så att man följer dem en i taget. Vid ett par tillfällen i boken så står det "Arthur och George" inför ett nytt kapitel, och då förstår man ju att man nu får läsa om båda två.

Jag tycker det är intressant att läsa om de bådas barndom och uppväxt, och jag tycker det är bra att författaren valt att dela upp kapitlen så att man tydligt vet vem man följer. Arthur Conan Doyle hade jag hyfsat bra koll på innan, även om jag inte har läst en enda Sherlock Holmes-bok. Men, då han var polarfarare innan han satsade på att bli författare så har jag redan läst en bok om honom på jobbet. Där får man ta del av hans dagbok där man får ta del av hans liv som läkare ombord på en valfångstbåt i Arktis. Vem hade anat att han både var läkare och jobbat ombord på en valfångstbåt? Detta tas även upp i den här boken. Jag vill dock veta mer om George. Det är något som inte stämmer där. Det är något lurigt med familjen Edalji, men jag kan inte sätta fingret på vad.

När boken väl kommer till den punkt då George och Arthur träffar varandra och han (Arthur) blivit besatt av fallet så går historien framåt rätt fort. Här hade jag nog velat få lite mer "information".

Precis när jag läst klart boken så var jag inte helt överförtjust i den, och jag fick faktiskt kämpa lite för att komma igenom den. Men det beror nog mest på att jag inte är så förtjust i böcker som är över 400 sidor tjock... Jag tycker inte jag fick några direkta svar på mina frågor som liksom dök upp under tiden. Utan det är mest en massa varför?

Men, jag kan helt klart rekommendera boken även om den inte får högst betyg av mig. Det är intressant och det kunde man ju ana att han inte kunde låta bli att leka Sherlock Holmes själv emellanåt. =)

Betyg: 3

Sommarhuset

Titel: Sommarhuset
Författare: Anna Fredriksson
Språk: Svenska
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 288
Baksidetext: "Syskon är som vänner du aldrig kan bli av med", säger prästen. "Det är så fint. Vad du än gör finns dom kvar." Eva står tyst. Hon behöver inte berätta att senaste gången hon träffade Anders och Maja var en kort stund i köket hemma hos mamma då hon fyllde sextiofem.
     Eva har inte haft någon kontakt med sina yngre syskon på många år. Hon har nästan slutat tänka på dem när hennes mamma oväntat dör och hon måste träffa Anders och Maja vid begravningen.
     Ingenting har förändrats, de är som främlingar inför varandra och snart är de inbegripna i en bitter arvstvist. Eva har sett som en självklarhet att hon ensam ska ta över mammans älskade sommarhus i skärgården, men syskonen vill sälja så fort som möjligt.
     Eva flyr ut till sommarhuset, men bara ett par dagar senare dyker Anders och Maja upp med sina familjer i släptåg för att förbereda inför försäljningen. Under de veckor som följer vänds Evas liv upp och ner. Rummen fylls av andras ägodelar, röster och vanor. Eva tvingas lära känna sina syskon på nytt, men frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra.

Bilden har jag lånat från Bokus

Min kommentar: Sommarhuset är den senaste boken i den "stora" bokcirkeln och jag hade självklart inte hört talas om vare sig boken eller författaren innan. När jag sedan hämtat ut boken på biblioteket och läste baksidan blev jag kanske inte så där jätteexalterad. Att läsa om en arvstvist var väl kanske inte det jag kände för, men är det månadens bok, så är det.

Det är en välskriven bok och det märks att Anna har skrivit förut, även om det är hennes debutroman. Det märks att hon tidigare skrivit manus för TV och film, för jag ser verkligen sommarhuset och skärgårdsön framför mig när jag läser boken.

Det är en bok som jag både gillar och ogillar. Jag kom ganska fort in i boken och önskade att bussresan till och från jobbet var lite längre, då jag läste boken till och från jobbet. Men, jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna. De yngre syskonen verkar ha gaddat ihop sig mot sin storasyster, och Eva (storasyster) känner sig bara överkörd av sina syskon. En bit in i boken får man dock veta lite lite mer om både mamman och barnen och då ändrar jag mig lite om vad jag tycker om syskonen. Men ändå inte. Dessvärre tror jag att det här här relativt vanligt i samband med dödsfall i familjen.

Betyg: 3

Bokhandlaren som slutade bada

Titel: Bokhandlaren som slutade prata
Språk: Svenska
Författare: Fritiof Nilsson Piraten
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 1937 (Min utgåva: 1952)
Antal sidor: 403
Baksidetext: - 

Min kommentar: Det här var min första bok av "Piraten" och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Vi får följa Jacob Bokhandlare och hans närmsta vänner i en liten ort någonstans i Skåne. Jacob är mycket omtyckt bland ortsborna då han är beläst. Jacobs favoritsysselsättning är "söndagsbadet" som han och hans vänner genomför under sommaren. Minst lika viktigt som badandet är öldrickandet och bokläsandet som Jacob har. Skulle det vara för kallt att bada klär en av gubbarna av sig ändå. På så sätt slipper man nyfikna "kärringar". Livet går sin gilla gång i lilla Grimsby tills Amélie dyker upp. Amélie är Jacobs grannes syster som bott i Antwerpen i många år. Nu är hon änka och tillbaka i sin hemby. Jacob, som tidigare varit väldigt blyg inför damer, blir förälskad och gifter sig med Amélie. Men lyckan blir inte långvarig. Amélie har en hemlighet. Men vilken? Och varför slutar bokhandlaren att bada?

Boken är skriven 1937 och jag tror att den utspelas i början av 1900-talet. Språket är gammalmodigt och det är flera ord jag aldrig hört innan... Meningarna var svårlästa emellanåt och jag fick läsa om meningen flera gånger för att få kläm på den. Språket påminner lite om August Strindberg. Jag har förstått att "Piraten" i vanliga fall skrev humoristiska böcker, men den här är ganska lågmäld, men trots detta får han in humor. Jag fnissade till flera gånger. Ex: Hon var så mager och benig att hon skavde sitt eget skinn på insidan och lämnade sängdynan kall. (angående Krakows fru). Två ting ska vara skeva på en hästkarl och det är benen.

Det är en ganska ödesmättad stämning i boken, man förstår ganska snart att det är någonting som är fel/kommer att gå fel. Piraten beskriver miljön väldigt bra, jag fick känslan att jag var i någon lite ort på Österlen. Och jag längtar tillbaka till mitt Skåne och mitt Österlen när jag läser boken. Det gör jag.

The Island

Titel: The Island
Språk: Engelska
Författare: Victoria Hislop
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2005 (Min utgåva: 2006)
Antal sidor: 490
Baksidetext: On the brink of a life-changing decision, Alexis Fielding longs to find out about her mother’s past. But Sofia has never spoken of it. All she admits to is growing up in a small Cretan village before moving to London. When Alexis decides to visit Crete, however, Sofia gives her daughter a letter to take to an old friend, and promises that through her she will learn more.

Arriving in Plaka, Alexis is astonished to see that it lies a stone’s throw from the tiny, deserted island of Spinalonga – Greece’s former leper colony. Then she finds Fotini, and at last hears the story that Sofia has buried all her life: the tale of her great-grandmother Eleni and her daughters and a family rent by tragedy, war and passion. She discovers how intimately she is connected with the island, and how secrecy holds them all in its powerful grip…

Min kommentar: Boken handlar om en familj som drabbas av spetälska. Hur påverkas övriga familjen när en familjemedlem drabbas av en fruktad sjukdom som spetälska? Vi får även "lära känna" Spinalonga - Europas sista spetälskekoloni och vi får ta del av hur livet kund sett ut där för de som skickades hit.

Det här här Victoria Hislops debutbok, vilket märks i språket. Författaren vill få med så mycket som möjligt, med många detaljer. Inget lämnas åt fantasin att fundera hur en person eller en plats ser ut. Personligen tycker jag att det är för många detaljer. Jag vill gärna skapa mig en egen uppfattning och inte bli matad med allt.

Det här är bokcirkelgruppens senaste bok och jag valde faktiskt boken efter att ha varit på just Spinalonga i samband med en Kretasemester nu i september. Så när jag läste boken så visste jag ju vilken gata Spinalongainvånarna gick på. Jag vet vart biografen fanns och jag vart restaurangen låg och så vidare. Det förstärkte såklart bokens innehåll för min del. Jag såg liksom Spinalonga framför mig...

Boken är lite ojämn tycker jag, då vissa episoder beskrivs väldigt ingående, för att sedan raskt hoppa vidare både ett och två år framåt i tiden. Men det märks att Hislop gjort sin hemläxa, hon har verkligen läst på om spetälska och får fram på ett bra sätt hur sjukdomen ser ut. Boken är även väldigt spretig, det är en del sidohistorier att hålla koll på och som känns lite onödiga. Boken är även ganska förutsägbar då jag redan innan jag läst klart kapitel två vet hur det kommer gå för Alexis...

Betyg: 3

På min blogg där jag skriver om de utflykter jag far omkring på har jag skrivit ett inlägg om mitt lilla besök på Spinalonga. Klicka här så kommer du direkt till inlägget.

Glöd

Titel: Glöd
Språk: Svenska (Ungerska)
Författare: Sándor Márai
Översättare: Maria Ortman
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1942 (Min utgåva: 2000)
Antal sidor: 160
Baksidetext: ... en hemlighet som den som finns mellan oss har en sällsam kraft. Den sveder livets vävnader som en ondskefull strålning, men samtidigt ger den livet spänning och temperatur. Den tvingar en att leva...

I nästan ett kvarts sekel var Henrik och Konrád oskiljaktiga. Under barndomens magiska år inledde de en vänskap som kom att sträcka sig över ungdomens oskuldsfulle tid till vuxenlivets realiteter. Båda blev officerare, bara Henrik gifte sig, men deras vänskap förblev obruten - tills Konrád plötsligt reste sin väg utan ett ord till avsked. Det skulle dröja fyrtioett år innan de återsågs.
     I en förändrad värld, där gränser flyttats och krig slagit sönder, har Henrik konserverat det förflutna i väntan på att Konrád en dag ska återvända för att avtäcka de hemligheter han tog med sig. När deras liv går mot sitt slut mötes de under en sista lång middag där de båda med plågsam öppenhet närmar sig varandras sanning. Vid gryningstimmen återstår endast kärleken till en kvinna vars minne härskar över dem båda.
     Med återupptäckten av Sándor Márais Glöd har världslitteraturen fått en ny klassiker. Det är en storartad och skimrande berättelse om två män vars öden formades i skuggan av den andre. Starkt och inlevelsefullt tar denna vittomfattande roman itu med de eviga ämnena: vänskap och kärlek; passion och svek.

Min kommentar: Den här fantastiska boken, som jag ALDRIG hört talas om förrän vi tog upp den i en av de två bokcirklar jag är med i, utspelar sig egentligen under en väldigt kort tid. Vi får vara med under en middag (kväll och natt) när två åldrade män träffas efter 41 år utan att höra ett ord från varandra. Henrik och Konrád var oskiljaktiga under väldigt många år, men något hände för 41 år sedan, och Konrád försvann ur Henriks liv. Men nu har Henrik fått ett brev från Konrád där han talar om han ämnar komma på visit. Ska Henrik och vi läsare få veta vad som egentligen hände? Under middagen tas vi tillbaka till den tid de var barn och sedan växte upp och hamnade i armén, tills att Konrád försvann...

Det här är ingen tjock bok, utan endast 160 sidor, och jag läste då hela boken på en tågresa mellan Jönköping och Falkenberg. Men, det är inget att rekommendera, för författarens språk kräver att man stannar upp och tänker efter ibland, och även att man måste läsa om delar... Marái är ingen författare som behöver stora omskrivningar för att få fram vad han vill. Det är på ett sätt en tung bok och när jag läst klart boken var det som att jag behövde pusta ut ungefär som efter att jag har besegrat en seg uppförsbacke. Och samtidigt som jag var glad att jag var klar med boken (uppförsbacken) så känns det lite vemodigt att det är över!

Jag vet att jag kommer vilja läsa om den här boken. I ett något långsammare tempo, bara för att liksom suga in varje litet ord i boken. Så nu har jag ytterligare en bok att lägga till på min lista över böcker som jag bara måste ha.

Betyg: 4

Vem älskar Yngve Frej

Titel: Vem älskar Yngve Frej
Språk: Svenska
Författare: Stig Claesson
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1968 (min upplaga 1972)
Antal sidor: 173
Baksidetext: Yngve Frej var en argsint soldat som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar. En f.d. skomakare i närheten, Gustafsson heter han, börjar visa de som fornminne för turister. Det blir en festlig och rörande konfrontation mellan en ny tids människor och gamlingarna i avfolkningskroken. Utom skomakaren och hans syster Elna är det ett par småbrukare som också "har gjort sitt", Eriksson och Öman. Boken berättar om deras öden några sommardagar när hela det övriga Sverige har ledigt. - ""Vi får gå här som fornminnen, hade Elna sagt."

Vem älskar Yngve Frej är en oförglömlig skildring av det försvinnande gammaldags livet på landet i Sverige - stillsam, rolig och gripande.

Min kommentar: Hade det inte varit för bokcirklarna jag är med i, så hade jag förmodligen aldrig läst den här boken. Och det är ju tur att jag har de där bokcirklarna så jag får upp ögonen för "nya" författare. Nu är inte Stig "Slas Claesson" okänd för mig som författare, men jag har inte läst något av honom tidigare, så i det perspektivet är han ju en ny författare.

Denna läsomgång så läser inte alla i gruppen samma bok, utan vi lottade fram ett tema som då blev Stig Claesson. En av deltagarna i gruppen nämnde direkt denna bok och det enda jag hörde när hon berättade om boken var att man i en liten by nånstans i Sverige hittade på ett fornminne för att locka turister till trakten. Och där var jag såld.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så jobbar jag i turismbranschen och ett av mina intressen är just historia och av någon anledning så gillar jag fornminnen. Alltså är det här en bok för mig!

Jag gillar boken från första meningen. "Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan." Jag vill ju så klart veta mer om Mannen som gjort sitt. Och man får veta mer om Mannen som gjort sitt. Och hans syster Elna. Och hans grannar Öman och Eriksson.

Samtidigt som det är en underbar skildring av dessa gamla människor som vägrar lämna sitt jordbruk så är det en sorglig beskrivning av hur Sverige ändras. Hur jordbruket ändras och att man "ska" bo i stan. De här personerna sitter nästan på undantag i sina gårdar ute på vischan nånstans mellan två byar/samhällen. Och det är tyst. Man hör inga djur, inga yxslag i skogen. Inte ens bussen kör utmed landsvägen längre. Nej, vill man in till samhället får man åka med grusbilen som kör förbi...

Stig Claesson behöver inte skriva långa "haranger" för att måla upp en bild av hur det ser ut. Nej, han behöver bara några ord. Och det är precis så som jag vill ha det. Kaptilen är också alldeles lagom långa. Boken är väldigt lättläst, och kort. Inte mer än 173 sidor. Och jag läste ut den på en dag. Och så här i efterhand skulle jag ju hållt lite på den. Inte läst den så snabbt. Men, jag får väl se till att ett exemplar av boken hamnar i min bokhylla så jag kan ta fram den och läsa lite då och då...

Det här är som ni kanske förstår lite av en favorit hos mig. Det hade jag väl kanske inte trott när vi fick temat "Slas"...

Betyg: 4,5

Rosens namn

Titel: Rosens namn (Il nome della rosa)
Språk: Svenska (Italienska)
Författare: Umberto Eco
Översättare: 
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 1983
Antal sidor: 559
Baksidetext:
Broder William från Baskerville sänds år 1327 till ett norditalienskt benediktinerkloster för att medla i kampen mellan påven i Avignon och kejsar Ludvig. Under hans vistelse i klostret mördas enLäs mer munk per dag. Broder William dras in i utredningen av morden.

Min kommentar: Det är i grund och botten en delikat deckarberättelse där vi får följa William och Adsos jakt på mördaren i ett kloster. Men, jag har kommit fram till att jag har lite svårt för just böcker som utspelar sig under medeltiden. Jag vet inte varför, för jag tycker det är en väldigt intressant period, och jag älskar filmer som utspelar sig under medeltiden...

Hur som helst, vi får följa broder William och Adso under sju dagar och den delen när man får "följa" munkarna gillar jag, även om det är en hel drös med munkar att hålla koll på. Det är tur att det i början av boken finns en lista på de viktigaste personerna att hålla koll på.

Det fanns dock partier som jag faktiskt bara skumläste eller mer eller mindre hoppade över. Det var framför allt styckena som var på latin. Jag förstår varför författaren vill ha med det, det blir lite mer "autentiskt", men då jag inte kan latin, förutom en del medicinska termer, så förstår jag ju inte något, men längst bak i boken finns det översättningar till de latinska uttryckena, men jag orkade faktiskt inte hålla på och bläddra fram och tillbaka så jag hoppade helt enkelt över de latinska styckena. Den andra delen som jag inte tyckte var lika intressant i boken var mötet som skulle ske i klostret, och anledningen till att broder William över huvud taget kom till klostret, det kändes mer som en utfyllnad i boken, för att fylla ut den... Just den delen skumläste jag, för jag ville ju trots allt veta vem mördaren eller mördarna var!

Då jag inte är den bästa mordutredaren så förstod ju inte jag vem mördaren var förrän alldeles i slutet! Och det är ju bra, för då fortsätter jag ju läsa boken, för jag vill ju ändå veta vem boven är! Och vilket slut sedan. Det blir riktigt dramatiskt till slut.

Den här boken har ju självklart filmats och Sean Connery spelar broder William. Jag har sett små sekvenser av filmen och det enda jag minns är faktiskt Sean Connery i munkkåpa, och nu när jag läst boken så måste jag ju se filmen. Även om jag vet hur det slutar!


Betyg: 3,5

Kanada

Titel: Kanada
Språk: Svenska (Engelska)
Författare: Richard Ford
Översättare: Nille Lindgren
Genre: Skönlitteratur, Roman, Klassiker
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 464
Baksidetext: "Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare."
     Great Falls, Montana, våren 1960. När de 15-åriga tvillingarna Dell och Berners föräldrar rånar en bank slås barnens liv i spillror. Steg för steg följer vi föräldrarnas ödesmättade väg mot det ögonblick då det inte längre finns någon återvändo. Då den osynliga gränsen passerats kan de omöjligen gå tillbaka till det liv som varit.
     Nu försvinner all trygghet för Dell och Berner. Deras vägar skiljs åt när föräldrarna hamnar i fängelse och de fortsätter sina liv med att på olika sätt försöka förstå och förlika sig med det som hände.
     Med en kristallklar och elegant prosa ger oss Richard Ford en berättelse om människans mörkaste, starkaste och mest gåtfulla drivkrafter.

Bilden är lånad från Bokus.

Min kommentar: Redan i baksidetexten får vi veta att ett bankrån kommer ske och ett mord. Så egentligen är ju hela handlingen redan avslöjad. Men, ändå så är jag fast i boken från i princip första sidan. Jag måste ju veta vilka typer föräldrarna är. Vad är det egentligen som driver dem till att begå ett bankrån, och naturligtvis, hur går det för barnen? Man förstår ju direkt att sonen klarar sig i alla fall, för det är ju han som är berättaren i boken.

Det är en otroligt lättläst bok, trots sina 464 sidor, och Richard har en otrolig detaljrikedom boken igenom, men det gör det ändå inte jobbigt att läsa. Den här boken läste vi i vår lilla bokcirkel och två av oss påpekade att han (Richard) upprepar vissa saker hela tiden. Detta var dock inget som jag reagerade på i boken.

Bilden av Kanada som målas upp är väl inte direkt positiv om jag säger så. Öde städer med några få ruckel till hus utmed någon "huvudgata", mycket udda folk, där de flesta verkar vara på flykt från något. Men det finns säkert vissa provinser där det är så. Jag har ju trots allt sett på "Alaskas delstatspolis" på National Geographic... Och de miljöer och människoöden man får ta del av där alltså. Och ja, jag vet att Alaska inte är Kanada...

När vi diskuterade boken igår så kom vi fram till att det är en väldigt dyster bok. Det är någon tryckt stämning boken igenom. Så uppfattar jag det i alla fall.

Titeln i sig tycker jag är rätt så intetsägande och när U på biblioteket tipsade om den här boken var jag först väldigt tveksam. Tills hon berättade om själva handlingen. Då var jag ju såld.

Betyg: 4. Jodå. Det är en riktigt bra bok. Välskriven och jag vill som sagt bara veta vad som händer. Fast jag ju egentligen redan vet...