Gräset sjunger

Författare: Doris Lessing
Titel: Gräset sjunger
Genre: Klassiker
Antal sidor: 278
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Grass is Singing
Serie: -
Utgivningsår: 1950 (min 2007)
Format: Inbunden
Källa: Biblioteket
Utläst: 15 mars 2017
Betyg: 4
Bokcirkelbok

Baksidetext: Doris Lessings debutroman utspelas i Sydrhodesia under det vita styret och är både en krönika över mänskligt sönderfall och en studie i rasmotsättningar som synes vara oöverbryggeliga. Ett misslyckat äktenskap förvandlar stadsflickan Mary Turner till en deprimerad och frustrerad farmarhustru. Hennes leda växer sig allt starkare tills den gåtfulle svarte tjänaren Moses anländer till gården. Förhållandet mellan dem präglas av stark attraktion men också av fruktan, och av de heliga koloniala tabu de överträder. Den psykologiska spänningen byggs upp, tills tragedin inte längre går att undvika.

Gräset sjunger skapade sensation då den kom ut 1950 och blev en succé över hela världen.

Min kommentar: Vilken debutroman! Vilket spännande ämne. Även om boken skrevs redan 1950 och den utspelar sig på 1940-talet, så känns ämnet högst aktuellt. Språket är enkelt och det är lätt att komma in i boken. Jag tycker att det är en mycket trovärdig bok, och jag har så svårt med denna människosyn. Att den vita mannen är så mycket mer än infödingarna, som ursprungsbefolkningen kallas för i boken.

När jag läser boken blir jag riktigt arg. Jag blir arg på hur man ser på ursprungsbefolkningen. Jag blir arg på Mary och jag blir arg på Dick. Vad är det som driver dem? Och hur kan man inte förstå att det inte alltid beror på otur, utan kanske att man kanske inte har kunskapen som krävs.

I början tycker jag synd om Mary som "tvingas" att gifta sig. Och att det är med Dick, denna fattiga vita farmare! Men, det går snart över, jag står inte ut med Mary. Denna förbittrade människa som bara vill göra alla andra illa. Var det verkligen så overkligt att ta ut skilsmässa på den här tiden? Sedan tycker jag återigen synd om Mary.

Likadant är det med Dick. Först ogillar jag honom skarpt. För att han inte kan tänka sig att anpassa sig så att hans hustru får ett hyfsat drägligt liv. Jag ogillar honom för att han hela tiden skyller på otur. Att han inte inser att det är han som kanske inte är duglig. Sedan tycker jag synd om honom, för att han inte förstår att han är oduglig osv. Det är så många känslor som jag råkar ut för när jag läser boken.

Jag kan varmt rekommendera boken, men var beredd på känslostormar. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig boken lite emellanåt för att orka läsa vidare. Samtidigt så ville jag inte lägga ifrån mig den, för jag ville ju veta vad som skulle hända.