Sommarboken

Titel: Sommarboken
Språk: Svenska
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1972
Antal sidor: 160 sidor
Baksidetext: Sommarboken handlar om tre människor som bor på en ö i ett nordligt hav: barnet Sophia, hennes pappa och hennes farmor.
Det är mest av allt en bok om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket liten flicka, de lever intensivt nära varandra, omgivna av den dröm om sommaren som endast kan finnas här i norr, en dröm som är så svårfångad att den ständigt förblir stark.
Tove Jansson skriver klart och osentimentalt om ålderdom och barndom, hennes sommarboken är även i de allvarliga ögonblicken stödd på en varm och glad livskänsla.

Min kommentar: Här måste jag erkänna att jag inte jublade av glädje när vi fick veta att detta var boken vi skulle läsa till nästa bokcirkel. Jag menar, boken är från 1972. Visst, titeln låter väl lite hoppfull, men ändå. När jag sedan väl får boken från bibblan, en vecka innan den skulle vara utläst, ja inte blev jag mer exhalterad. Ganska tråkigt omslag och så en särskrivning. Nu så här lite i efterhand, gillar jag omslaget. Särskrivningen stör mig fortfarande, men det är ett helt annat kapitel.

När jag väl började läsa boken, så var jag inte helt överförtjust i den. Kan inte sätta fingret på varför. Men, så beslöt jag mig för att, jag ska verkligen läsa boken. Inte bara skumläsa som jag gör med mina tjocka (tråkiga) polarböcker. Och för varje sida jag läste, desto mer älskar jag boken. Det är något med de korta, fristående kapitlen. Jag älskar farmorn. Bitvis är hon skönt bitter/sur. Men samtidigt älskar hon sitt barnbarn, som kan vara riktigt tvär!

Försöker hitta en känsla som beskriver boken, men jag går bet. Kanske att den går åt det melankoliska hållet. Men samtidigt är den vacker. Vackert, beskrivande språk... Och ja, Tove kunde även skriva vuxenböcker!

Det här är en ny favorit. Helt klart. Den påminner lite om Onkel Enoks Hus som ni kan läsa om här! Det är något med att jag liksom inte har full koll på vad som händer...

Betyg: 4 (stark)