Leo

Titel: Leo
Språk: Svenska
Författare: Ulla-Lena Lundberg
Utgivningsår: 1989
Antal sidor: 328 sidor
Baksidetext: Fjorton år är Erik Petter när han ärver sin svårt skuldsatta fädernesgård i Granboda by, Lemland. Han spänner valacken för kärran och ger sig av för att be fordringsägarna om anstånd med betalningen, som han tänker klara genom gårdens avkastning och genom seglation.
     Detta är upptakten till Ulla-Lena Lundbergs nya roman, som växer ut till en stor skildring av de åländska rederierna på 1800-talet. Hon berättar dramatiskt och initierat om det stora ekonomiska äventyret, då den lilla ön mellan Sverige och Finland byggde upp världens största segelflotta under seklets andra halva. Småbönder gav sig in i konkurrensen med slipade redare från hela världen och lyckades med slughet, ihärdighet, framsynthet och riskvilja ta hem spelet. Alla var engagerade i företaget - bokslutskalasen var årets viktigaste och ståtligaste evenemang.
     Leo är en släktsaga som vimlar av spännande och tjusande öden. Skärmytslingar mellan medtävlande; kärlek mellan barn till ilskna konkurrenter; uppgång och fall; stormiga seglatser och de hemmavarande kvinnornas oro och längtan. Den är en härligt bred roman av det slag Ålandsberättarna är specialister på. En bok med riktiga människor i.
     Leo är första delen av en trilogi som ska skildra olika epoker i den åländska sjöfarten.

Min kommentar: Det här är en bok jag för det första aldrig ens skulle hitta i hyllan i bokhandeln eller på biblioteket. Och skulle jag mot all förmodan ändå hitta den där, så skulle jag inte välja den. Med tanke på framsidan, så skulle jag nog inte ens ta mig för att läsa baksidetexten. För bara genom att se på framsidan (åtminstone den varianten jag hade) så hade jag insett att det här handlar om en båt, alternativt någon som jobbar på en båt/skuta. Inget för mig.  Att jag trots detta läst denna bok beror på att vi har haft den i vår lilla bokcirkel!

Men, till min stora lycka så handlar det inte så jättemycket om just båtlivet, utan mer om människorna som är kvar på land, i hembyn på Åland. Det här är en släktsaga. Vilket jag är lite svag för. Genom att läsa baksidetexten var jag ändå lite "rädd" för att den här boken är en sån där bok där huvudpersonen, i detta fallet Erik Petter, trots sin taskiga bakgrund ändå lyckas med allt vad han tar sig för. Oavsett vad det är för motgångar han stöter på. Erik Petter finns med genom hela boken, men han är inte alltid lika framträdande, vilket jag gillar. Och visst det går bra för honom, men boken skildrar även det hårda livet med alkoholism, barn som dör och så vidare. Vilket gjorde att jag uppskattade boken lite mer. Inte för att jag uppskattar alkoholism och barn som dör, men utan mer att allt inte är rosenrött och guld och gröna skogar... Nej, man får verkligen en insikt i hur det kan ha varit att bo på Åland under andra halvan av 1800-talet med sjöfarten och bondelivet "tätt inpå". Det kan inte ha varit lätt att vara redar-/sjömanshustru på den tiden. Maken är borta långa perioder av året... Man vet inte om det klarat livhanken förrän båten (eventuellt) kommer hem igen.

Boken var klart bättre än vad jag förväntat mej med tanke på en för mig ganska ointetsägande titel samt tråkigt omslag. Jag hade som sagt var inte fått upp ögonen för den om det inte vore för bokcirkeln. Det som tyvärr drar ner betyget på boken är att jag har sjukt svårt att hålla i sär alla namn. Efter ett tag blir det en hel hög med namn, många av dem har dubbelnamn, ganska lika namn och så vidare. Jag skulle ha gjort som en i gruppen gjorde, hon skrev ner namnen och vilket förhållande de hade till varandra... Ett litet släktträd skulle inte ha skadat.

Självklart måste jag läsa de andra delarna i serien, men det blir inte nu direkt. Jag måste ju se hur det går för Erik Petters barnbarn, som jag tror att del två handlar mycket om. Annars skulle väl inte Ulla-Lena lagt ner mycket tid att berätta om honom?

Betyg: 3 (en stark sådan)