Titel: Månens anförvant
Språk: Svensk
Författare: Niklas Rådström
Genre: Roman
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 349
Baksidetext: Den som för pennan i Niklas Rådströms Månens anförvant är Lorenzo Da Ponte, librettist till Mozarts tre mest kända operor, född jude, vigd katolsk präst, gift och minst sexbarnsfar, poet, spelare och äventyrare, vän med Giacomo Casanova, hovdiktare i Wien, teaterman och boktryckare i London, specerihandlare och vintillverkare i Philadelphia och den första professorn i italienska vid universitetet i New York.
Niklas Rådströms roman, hans första på nästan ett decennium, är historien om ett närmast osannolikt rikt öde där Mozart spelar en central roll, men även en meditation över musik, kärlek, skapande och vad vi gör av våra liv.
Månens anförvant är en storartad återkomst till romanen av en av våra främsta skönlitterära berättare.
Min kommentar: När den här boken valdes i vår bokcirkel och jag sedan fick den i min hand så hade jag ganska höga förhoppningar. Jag menar, boken handlar om 1700-talet, mannen bakom Mozarts tre stora "hits", Mozart, och musik. Framsidan är också fin, och titeln är ju helt underbar.
Men, så börjar jag läsa den, och den fångar mig inte alls. Språket i boken är helt enkelt för ansträngande/svårt för mig. Det är långa meningar som jag tvingas läsa om och om igen för att överhuvudtaget förstå vad som står. Ibland känns det faktiskt som att boken är översatt.
Det är alldeles för många (för mig i alla fall) personer att ha koll på. Det är Da Ponte själv, Mozart, bröder, barn, barnbarn, präster, kungar, Vivaldi, älskarinnor. En del personer har dessutom två namn. Jag vill gärna lära känna personerna lite när jag läser en bok, men det gör jag inte här. Det blir liksom bara en person till på listan. Det är ungefär samma sak med platsbeskrivningarna, vi får veta alla platser Da Ponte bott på, men ändå får jag ingen känsla av att jag är i Venedig, Wien, London eller vart det nu är han befinner sig.
När jag började läsa boken så var jag sjukt nyfiken på vem denna Lorenzo Da Ponte var för en person, men jag får ingen positiv bild av honom. Han är egocentrisk, och ser sig själv i huvudrollen hela tiden. Han är snabb att döma andra för deras misstag och snedsteg, men sina egna ser han inte. Det är alltid någon annans fel. Och varför måste han hela tiden flytta vidare? Men, vi får inte glömma att det är Da Ponte själv som berättar. Det här är hans sanning. Och kan vi ens veta om det har hänt? Och om det nu har hänt, så skulle jag gärna även få veta vad de andra säger om händelserna...
Jag hade velat veta mer om Mozart, och få ta mer del av musiken. För när boken tar upp just Mozart och musiken så lyfter den. Jag blir nyfiken och vill veta mer. Men, så hoppar man snabbt vidare i historien.
Jag vill verkligen gilla den här boken. Men, den når inte fram till mig. Vilket är synd. Sedan så kan det ju också vara så att då jag kände ett tvång att snabbt läsa ut boken då den skulle upp till diskussion, så hann jag inte riktigt ta mig tid att verkligen läsa den... Det är nog en sån bok som man inte bara läser igenom...
Betyg: 2
Men, så börjar jag läsa den, och den fångar mig inte alls. Språket i boken är helt enkelt för ansträngande/svårt för mig. Det är långa meningar som jag tvingas läsa om och om igen för att överhuvudtaget förstå vad som står. Ibland känns det faktiskt som att boken är översatt.
Det är alldeles för många (för mig i alla fall) personer att ha koll på. Det är Da Ponte själv, Mozart, bröder, barn, barnbarn, präster, kungar, Vivaldi, älskarinnor. En del personer har dessutom två namn. Jag vill gärna lära känna personerna lite när jag läser en bok, men det gör jag inte här. Det blir liksom bara en person till på listan. Det är ungefär samma sak med platsbeskrivningarna, vi får veta alla platser Da Ponte bott på, men ändå får jag ingen känsla av att jag är i Venedig, Wien, London eller vart det nu är han befinner sig.
När jag började läsa boken så var jag sjukt nyfiken på vem denna Lorenzo Da Ponte var för en person, men jag får ingen positiv bild av honom. Han är egocentrisk, och ser sig själv i huvudrollen hela tiden. Han är snabb att döma andra för deras misstag och snedsteg, men sina egna ser han inte. Det är alltid någon annans fel. Och varför måste han hela tiden flytta vidare? Men, vi får inte glömma att det är Da Ponte själv som berättar. Det här är hans sanning. Och kan vi ens veta om det har hänt? Och om det nu har hänt, så skulle jag gärna även få veta vad de andra säger om händelserna...
Jag hade velat veta mer om Mozart, och få ta mer del av musiken. För när boken tar upp just Mozart och musiken så lyfter den. Jag blir nyfiken och vill veta mer. Men, så hoppar man snabbt vidare i historien.
Jag vill verkligen gilla den här boken. Men, den når inte fram till mig. Vilket är synd. Sedan så kan det ju också vara så att då jag kände ett tvång att snabbt läsa ut boken då den skulle upp till diskussion, så hann jag inte riktigt ta mig tid att verkligen läsa den... Det är nog en sån bok som man inte bara läser igenom...
Betyg: 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar