Ormfesten

Det händer inte ofta, typ aldrig, men den här gången har jag faktiskt avslutat en bok i förtid. Jag klarar helt enkelt inte av den. Jag talar om "Ormfesten" av Harry Crews.

På baksidan av boken kan man läsa följande:
"1975. Mystic, Georgia. Det börjar dra ihop sig för den årliga orminsamlingen. Joe Lon Mackey, en gång firad high- school stjärna i amerikansk fotboll, väntar motvilligt in anstormningen av ormjägare som snart kommer att fylla hans lilla trailercamping. Hans tillvaro består numera mest av att sälja smuggelsprit och att uthärda familjelivet med fru och barn. Men när han träffar en tillfällig hemvändare börjar hans eget misslyckande stå alltmer klart, och i takt med att fler och fler människor anländer till staden sätts en kedja av bisarra händelser igång som hotar att ställa allt på ända. Någonting är på väg att gå sönder.

Med Ormfesten har Harry Crews skapat en makaber och oemotståndlig version av den mänskliga komedien.

Den amerikanske författare Harry Crews (1935 - 2012) räknas som en av förgrundsfigurerna inom Grit lit-genren. Han har skrivit över tjugo romaner och har varit verksam som lärare på University of Florida i Gainesville. A Feast of Snakes utkom 1976 och presenteras nu för första gången på svenska."

Redan vid titeln drog jag öronen åt mig. Jag är maniskt rädd för ormar. I vanliga fall hade jag aldrig ens rört boken, men så har mina kollegor på jobbet (museet och biblioteket) fått för sig att jag gillar deppiga/tragiska/mörka böcker och filmer. Vilket jag inte gör, men jag har på senaste tiden typ bara fått tag på sådana böcker och filmer. Efteråt går jag omkring och är nere. Det är ingen känsla jag tycker om. "Nu" finns det tydligen en genre som kallas för "feel bad", och är då raka motsatsen till chick-lit. Så förra veckan annonserade en av bibliotekarierna att man nu fått in den där boken som är tvärtemot "feel-good-genren", och att man lagt undan den till mig. Schysst tänkte jag, och gick upp till bibblan på lunchen. Jodå mycket riktigt, där bakom disken låg boken och väntade på mig. Nu hade jag ju trots allt blivit lite nyfiken på boken och tänkte, att jag får ju ge den en chans. I'll take it for the team om man säger som så.

Jag började läsa boken på bussen till jobbet igår, och tyckte illa om den med en gång. Men, jag måste ju ge den en chans så jag fortsatte att läsa hela vägen till jobbet och sedan in till Jkpg efter jobbet. Jag läste även några sidor från Jkpg och hem. Men, nej, jag klarar inte av den. Ormarna är en sak, det kan jag överleva, även om jag ser de där otäckingarna framför mig... Men sedan har vi kvinnosynen, synen på afroamerikaner, sydstatare över lag, hur (kamp)hundarna behandlas... Det är bara för mycket. Sedan har vi språket i boken. Jag förstår ju att boken är skriven på nån dialekt i originalspråket, men att läsa det översatt gör det ännu värre...

Så tyvärr. Efter typ halva boken slutade jag läsa. Jag borde slutat redan efter 36 sidor, men tänkte att det kanske blir bättre... Men, det blev det inte. Jag förfasades mer och mer.