Smulklubbens skamlösa systrar

Titel: Smulklubbens skamlösa systrar
Språk: Svenska
Författare: Mian Lodalen
Genre: Skönlitteratur
Utgivningsår: 2003
Antal sidor: 208 sidor
Baksidetext: Den ständigt luspanka frilansskribenten My, krönikör i tidningen Queer Express, har slutat tro på den Stora Kärleken. Hon lever singelliv i en tillvaro där hon plockar upp smulorna från andras raserade förhållanden. Ständigt sexhungrande föredrar hon gifta kvinnor framför att binda sig i en fast relation.
     My har en osviklig förmåga att hamna i omöjliga situationer och när en gudabenådat vacker storbystad blondin kommer i hennes väg går hon inte att stoppa.
     Väninnorna Mackan och Hedda finns alltid till hands som räddande änglar. De drar med My på ständigt nya äventyr; demonstrationer och vilda fester, från Pridefestivaler till kalas bland överklassens högdjur.

Smulklubbens skamlösa systrar är en sanslöst rolig relationsroman. En varm och dagsaktuell skildring av stark vänskap, kärlek, sex och förhållanden under ett år i Stockholm. Rappt och träffsäkert blandar Mian Lodalen skarpsynta iakttagelser om kärleken mellan människor och vad den driver oss till.

Min kommentar: Jag vet inte varför, men Mian Lodalen har liksom aldrig lockat mig. Men, så var jag på ett författarbesök på Gränna bibliotek för ett tag sedan där då Mian var författaren var inbjuden. Och som vanligt så blev jag eld och lågor och skulle minsann läsa Mians böcker. Beställde hem Dårens Dotter, Tiger och Smulklubbens skamlösa systrar. Och jag måste ju läsa böckerna "i ordning", så då började jag självklart med "Smulklubben", Mians debutroman.

Som vanligt så gav jag mig i kast med boken utan att ha läst baksidetexten. Jag menar den här gången hade ju ändå Mian berättat lite om boken på den där författarträffen. Det jag visste innan var att boken är skriven i dagboksform. När jag började läsa förstod jag att huvudrollsinnehavaren jobbar som frilanssjournalist, ständigt verkar pank, och törstar efter sex. Att hon är flata, ja det bryr jag mig inte om. Det spelar liksom mindre roll i min värld. Tanken var från början att Mian skulle skriva sin egna dagbok, men hon missuppfattade det hela, och fick väl ganska fet ångest när hon insåg att hon missuppfattat hela uppgiften. Men, förläggaren gillade det hela och valde att publicera boken ändå!

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag älskar boken! Jag älskar Mians sätt att skriva. Jag gillar den "korta, rappa" tonen i boken. Och på något sätt så fattar jag trots allt tycke för My. Jag kom på mig själv att skratta till högt flera gånger. Även när jag satt på bussen och läste boken. Och på ett ställe så blev jag rörd till tårar. Och jag blev förbannad vid ett par tillfällen. Ja den här boken berörde mig. Trots att det ju faktiskt "bara" är en skönlitterär bok. Jag ser framemot nästa bok, som då är "Dårens Dotter". Ska bara läsa klart "Austenland" först.

Betyg: 5