torsdag 24 november 2016

Fågelmannen

Bilden hittade jag på Google
Författare: Mo Hayder
Titel: Fågelmannen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Birdman
Översättning: Peter Lindforss
Serie: Jack Caffrey #1
Utgivningsår:2001 (min utgåva 2014)
Format: Pocket
Källa: Biblioteket:
Utläst: 23 november 2016
Betyg: 4

Baksidetext: En ung och ambitiös kriminalkommissarie som Jack Caffery får inte låta sig chockeras. Men en morgon kallas han till en öde utkant i sydöstra London, där fem svårt sargade kvinnokroppar påträffas, alla märkta med samma fasansfulla signatur: en liten fågel insydd i bröstet. Och det är bara en tidsfråga innan den här nekrofila seriemördaren slår till igen.
     Jack hemsöks dessutom av en gammal familjetragedi som han aldrig lyckats lösa; mysteriet med hans egen försvunne bror. Han kämpar med sitt förflutnas demoner, samtidigt som han mer eller mindre ensam ska jaga en av decenniets värsta psykopater.
Fågelmannen är den första boken i Mo Hayders romanserie om Jack Caffery.

Min kommentar: Det här är helt klart den otäckaste/äckligaste boken jag läst i år. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Men, den är liksom otäck från början till slut.

Boken är otroligt våldsam, blodig och makaber men samtidigt väldigt välskriven. Det här är absolut ingen bok för känsliga läsare. Vi pratar ändå om någon som stoppar in fåglar i döda människor och som är nekrofil. Bitvis är den väldigt detaljerad om vad förövaren gjort med sina offer, och då fick jag tillfälligt lägga ifrån mig boken. Det gick helt enkelt inte att läsa.

Samtidigt så har jag fått mersmak. Jag kommer läsa vidare om Caffrey, men nu måste jag nog ha en liten snällare bok. Det här är den nog den otäckaste boken jag läst sedan jag läste Amanda Hellbergs "Styggelsen". Den fick jag också lägga ifrån mig flera gånger under läsningen. Just för att den var så otäck, och jag var tvungen att få ner pulsen lite innan jag kunde läsa vidare.

Om det är något som drar ner betyget så är det sidospåren som inte handlar om själva kriminalgåtan. De är lite många emellanåt. Och visst är det konstigt. I Elly Griffiths böcker är det precis tvärtom. Där vill jag ju veta mer om Ruth, Harry, Cathbad, Judy och alla de andra...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar