Sameland

Titel: Sameland
Språk: Svenska (Norska)
Författare: Magne Hovden
Översättare: Niklas Darke
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2010 (Min utgåva: 2012)
Antal sidor: 249
Baksidetext: Welcome to Sameland! Live like a same!
     Leif och Roy jobbar på posten i Nordnorge. De är två riktiga "losers" med lika stor förkärlek för chips och varmkorv som orealistiska drömmar om ett annat och mycket bättre liv.
     En dag får de en lysande idé: varför inte skapa ett ett slags nordnorskt Disneyland? Men i stället för sagodjur, slott och prinsessor skulle du kunna visa upp renar, kåtor och samer och locka dit massor av täta, japanska turister.
     Övertygade om det genialiska i sin idé sätter de glada i hågen igång med att förverkliga den, utrusta den med renskinn, rysk smuggelsprit med enbär och karamellfärg, samt en stor portion naiv optimism.
     Men allt går inte som planerat. Hämndlystna finnar, en flaggstångsstjälande samehatare, nåjden Fredrik som gillar att klä sig i klänning och en kollega som tänker råna en värdetransport finns bland de människor som Roy och Leif möter på sin väg mot målet.

Min kommentar: Det här är en lite smårolig bok om Leif och Roy, som inte direkt trivs på sitt jobb på posten utan försöker hela tiden hitta andra sätt att bli rik på. Man har testat olika projekt tidigare men inget av dem har lyckats. Men, så kommer de ju på den briljanta idén med Sameland... Det är bara det att de egentligen inte har en aning om vad det innebär att vara eller leva som en same. Men vad spelar det för roll? De känner ju en same. Man kan hyra renar. Och man kan ju sno ett par kåtor... Och får man bara turisterna lite småfulla, så märker de inte att allt är helt rätt...

Jag gillar idén med boken. För jag jobbar inom turismbranschen och även om det var några år sedan nu så skrev jag en uppsats i skolan om samerna. Och med detta vill jag inte påstå att jag är någon sameexpert. Nej långt ifrån, men intresset för samerna och den samiska kulturen finns där hos mig...

Det här ska vara en bok med mycket humor. Men, jag kan inte påstå att jag satt och gapskrattade hela tiden. Visst finns det en del roliga sekvenser, men det är (i mina ögon) mer sorgligt. För alla karaktärer är ju loosers. Det är lite buskis över det hela, fullt med dråpliga situationer boken igenom. Och (jag vet att man inte ska börja en mening med och, men nu blev det så!) det blir lite för mycket för min smak. Men, jag småskrattade för mig själv på tåget när jag läste om Röda Kors-kursen. Ge mig ett tag så kanske jag tycker boken är riktigt rolig, men då jag läste boken på en dag så blev det kanske för mycket av det roliga. Det var väl inte meningen att jag skulle läsa den på en dag, men med totalt fyra timmars tåg- och bussåkning så blev det en del läsande...

Som ni säkert redan vet så är jag ingen som lägger så stor vikt hur språket är. Men jag kan väl säga som så att den är rappt skriven med korta kapitel och det gillar jag. Långa, tragglande kapitel är inget för mig

Betyg: 3